Apotti tar inget ansvar

"Datorer är datorer", tycks många resignerat tänka om krångliga datorsystem, ungefär som man förr tänkte "pojkar är pojkar”. Det är en farlig hållning.

Några veckor under försommaren har vår hälsocentral i Helsingfors svarat på uppringning med en telefonsvarare som meddelat att betjäningen fördröjs av datorsystemet och att patienter med brådskande ärenden bör ringa 112.

Problemet är – vad jag förstår – Apotti (eller Abbott, som det heter ute i världen) som redan i några år skapat förtvivlan bland läkare och annan vårdpersonal. På företagets hemsida läser jag:

"ApottiOy Apotti Ab Oy bildades år 2015 på grundval av kommuners och HUS samstämmiga vilja att ta fram världens första gemensamma data- och verksamhetsstyrningssystem för social- och hälsovården. Apottiprojektet startade 2012. Apotti har som mål att utveckla tjänster och förenhetliga arbetssätten inom social- och hälsovården i syfte att stävja kostnaderna. En jämlik social- och hälsovårdsservice förutsätter stora satsningar på digitalisering och på utveckling av arbetssätt."

"Att stävja kostnaderna" har Apotti så sannerligen varit riktigt dåligt på. Investeringskostnaderna gick lös på 400 miljoner euro och ännu dyrare blev det när utländska experter måste tillkallas för att få systemet i gång. Utländska experter som också fick klia sig i huvudena.

Så dyrt blev det snart att man fick lov att börja skära ner på personalen.

Pejas sjukhus var 2016 först ut med att införa systemet och Vanda följde året därpå. Läkarna tyckte att systemet var tungrott och oändamålsenligt och – vad värre var – det strömmade in klagomål om växande köer och försvunna patientuppgifter. I höstas var det dags för hela Mejlans sjukhusområde att apottiseras. Och nu är det alltså hälsocentralernas tur.

Hemma hos oss har vi inte drabbats av något värre än recept som inte förnyats i tid och uppgifter som inte blivit införda i Kantatjänsterna. Men jag är bekymrad över att all den frustration som finns inte omsätts i annat än resignerade suckar.

"Datorer är datorer", tycks man tänka, ungefär som man förr tänkte "pojkar är pojkar". Men den sortens "det är som det är"-hållning är farlig, den kan rentav vara bokstavligen livsfarlig. Apotti-strulet handlar nämligen inte bara om pengar utan också – och framför allt – om ansvar. Apotti tar inget ansvar och som det nu ser ut verkar ingen ta ansvar för Apotti.

Personligen var jag starkt berörd av insändaren "Svårt förstå varför läkare bara ringer anhöriga i akutsituationer" i HBL 16.6, undertecknad av "Bekymrad dotter".

Skribentens 84-åriga mor hade tagits in på sjukhus fullkomligt klar men efter ett dygn blev hon desorienterad och osäker på vad som skulle hända med henne. Ingen i vårdpersonalen intresserade sig för hur den gamla damen hade mått innan och när de anhöriga äntligen fick prata med en läkare var tonen brysk: "Ni har ringt, vad vill ni veta, fråga mig!" Det måtte ha känts svårt att framföra all sin oro.

Också på det sjukhus dit damen sedan flyttades dröjde det flera dagar innan de anhöriga fick någon att reagera på att hon hade både smärtor och ångest. Vid rätt medicinering blev hon genast klar.

Det är en historia som säkert många anhöriga känner igen sig i – och som är skrämmande för oss som snart kan befinna oss i den 84-åriga damens situation. Men jag gissar att den bryske doktorn satt böjd över Apotti och därför inte hade tid för patienter. Jag gissar också att han redan länge suttit böjd över Apotti och därför inte orkade vara vänlig. Dessutom gissar jag att de uppgifter som fanns i Apotti var ofullständiga.

Merete Mazzarella Författare

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Finland behöver Östersjön – vi kan och ska ännu rädda den

Mer läsning