Äntligen berättas somaliernas historia

Omar Abdi är en gravgrävare och Yasmin Warsame hans allvarligt sjuka hustru. Bild: Lasse Lecklin

Gravgrävarens hustru är en imponerande debutfilm med flyt och berättarglädje. Förutom att Khadar Aydens Ahmeds film är en påminnelse om hur mycket det betyder för en minoritet att se sig representerad på filmduken är det inspirerande att finsk film öppnar sig mot världen.

DRAMA

Gravgrävarens hustru (Guled & Nasra)

Manus och regi: Khadar Aydens Ahmed. I rollerna: Yasi Warsame, Omar Abdi, Kadar Abdoul-Aziz Ibrahim. 83 min. F12

Filmen Gravgrävarens hustru är en riktig underdoghistoria. Det är den första finska filmen som är gjord på somaliska, vilket inte är överraskande. Men det är också den första somaliska filmen som alls gjorts, vilket är mer överraskande. Khadar Aydens Ahmed kom till Finland som tonåring, skrev manuset för över tio år sedan och blev sedan själv filmregissör för att få filmen gjord. Han såg den ena av huvudrollsinnehavarna, Yasi Warsame, på en stor banderoll för H & M på Forums hörn och fick sedan den kanadensisk-somaliska supermodellen att ställa upp och spela mot Omar Abdi som är finsksomalier. I somras visades filmen i Cannes, i Toronto och vann Fespacopriset, ett av den afrikanska kontinentens viktigaste filmpris. Nu kan den bli Somalias Oscarskandidat.

Varm humor

Gravgrävaren Guled (Omar Abdi) har gift sig med sin hustru Nasra (Yasi Warsame) av kärlek och rymt i väg från sin somaliska by. De lever lyckliga i slummen i staden med sin uppkäftiga son Mahad, (Kadar Abdoul-Aziz Ibrahim, filmens bästa skådespelare) som hellre driver omkring på gatan med sina kompisar än läser läxor.

Men Nasra har en njursjukdom hon kommer att dö av om inte Guled lyckas skaffa fram en stor summa pengar till hennes operation. Skimrande men sjuk tynar hon bort i staden där Guled hankar sig fram som frilansande gravgrävare. De sitter i flockar utanför sjukhusen och bårhusen och hoppas på ett jobb. I den första scenen berättar en av gravgrävarna en lång historia som slutar med att han av misstag ramlar ner i en grav. Sådan situationskomik är ett viktigt inslag i filmens ton, en enkel, lite sagoaktig berättartradition punkteras av varm humor och klarögd realism.

Ortsbor i rollerna

Som bäst bär filmen vidare det neorealistiska arvet. Den är vackert filmad på plats i Djibouti, med många ortsbor i rollerna och med den detaljrikedom som kunskap om vardagen ger.

Yasmin Warsame och Omar Abdi i filmen som hade världspremiär på filmfestivalen i Cannes. Bild: Filmikamari

Landskapet är enormt torrt, jordskorpan spricker upp, solljuset väller ner. Som en sista utväg för att få ihop pengarna tvingas Guled gå till fots från staden tillbaka till sin by. Det skildras som en närmast episk vandring, men när hans flip flop-sandal går sönder får han en enda högklackad röd sko att gå över törnen på marken med. I byn är husen byggda av stenar och människorna lever av några skinntorra getter. Det är ett fattigt liv och här finns ingen idyllisering. När villkoren för överlevnad är så pass hårda tvingas människorna också bli obarmhärtigt hårda mot varandra. Det är lätt att förstå att människorna flyttar bort.

Utsatthetens dramatik

Man slås av hur dramatiskt livet alltid är för dem som saknar resurser och socialt skyddsnät. En utsatt människa kan vara beroende av minsta sak, till och med en trasig plastsandal. Insatserna är skrämmande höga. Efter att Guled gett sig av tar den påhittiga sonen Mahad hand om sin sjuka mamma och deras nära förhållande är fint skildrat. Slutet förblir öppet för tolkningar.

Kort sagt är det en imponerande debutfilm med flyt och berättarglädje, trots ibland lite platta rolltolkningar och vissa longörer i tempot. Jag såg filmen tillsammans med en salong fylld av finsksomalier och det var underbart att se deras glädje över att någon äntligen berättar deras historia på egna villkor. Det är inspirerande att finsk film öppnar sig mot världen och på köpet förnyar filmberättelserna. Och en påminnelse om hur mycket det betyder för en minoritet att se sig representerad på filmduken.

Sara Ehnholm Hielm filmkritiker

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Diamanter är det ultimata vintageköpet

Mer läsning