Akademin är dålig på att analysera sig själv om sexuella trakasserier

Vi vet att akademin inte är en upphöjd värld, fri från diskriminering och maktspel.

Det har skrivits mycket om #metoo. Det har gjorts lite. Sexuella trakasserier är inget nytt fenomen, men att så öppet diskutera problemet och i så många olika sammanhang som i dag, det är nytt. Även min arbetsplats har bidragit genom en global kartläggning för Vetenskapsrådet i Sverige över forskning om sexuella trakasserier inom den akademiska världen.

Vi vet att akademin inte är en upphöjd värld, fri från diskriminering och maktspel. Vår rapport visar tydligt att akademin är dålig på att utforska och analysera sig själv, åtminstone vad gäller sexuella trakasserier. Det som kallas forskning om forskning är ett knepigt fält, där det gäller att tassa försiktigt. Minorna du kan stöta på är styrning baserad på kollegialitet som hastigt kan vändas emot dig. För många – både inom och utanför akademin – finns fortfarande en idé om objektivitet och ädelt sanningssökande som aldrig kan ifrågasättas. Eller så ifrågasätts kunskapen på icke-vetenskapliga grunder, men det är en annan historia som stavas faktaresistens och rädsla för forskningsrön som inte rimmar med kritikerns politiska ideologi.

Samtidigt är forskarna precis som alla andra, det finns fiffiga, lata och främlingsfientliga, lycksökare. Systemet de lever i är också hierarkiskt, konkurrerande, patentsökande och baserat på återkommande bedömningar.

Vad visar forskningen om sexuella trakasserier i akademin? Bland annat att vi vet för lite och saknar systematisk kunskap. De omfångsundersökningar som gjorts runtom i världen är inte jämförbara och landar på väldigt olika procent. Men vi vet att sexuella trakasserier förekommer inom akademin, vi vet att konsekvenserna är allvarliga och av fysisk, psykisk och arbetsrelaterad natur.

Vi vet också att stödstrukturerna och det förebyggande arbetet inte är tillfredsställande, varken för utsatta eller för akademin som arbets- och studieplats. Sexuella trakasserier kan och ska kopplas till våldsfrågor och bristen på förövarperspektiv är tydlig. Andra viktiga frågor är underrapporteringens orsaker och hur detta arbetsmiljöproblem ska ses ur längre tidsperspektiv. Även barn som utsätts för trakasserier och övergrepp väljer i hög utsträckning att vara tysta för att de inte litar på att bli trodda eller omhändertagna, eller att det kommer bli någon förändring över huvud taget. Tystnadskulturen har en lång historia. Arbetsgivare, vittnen och vuxna måste ta sitt ansvar.

Mot bakgrund av vad vi inte vet kan det tyckas häpnadsväckande att universitets- och högskolerådet i Norge denna höst fattar beslut om att inte inkludera frågor om sexuella trakasserier i den arbetsmiljöundersökning som görs.

Det är de inte ensamma om. Gör inte en kartläggning om du inte är redo att ta hand om resultatet. Så går det också att resonera. I Sverige är en nationell undersökning under diskussion – en nordisk komparativ undersökning hade varit ännu bättre? Äntligen talar vi om problemet, men fortfarande är det för lite handling inom universitetsvärlden.

Maria Grönroos nordist och biträdande föreståndare för Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39