Antirasistiska sverigefinnar på vänsterkanten lånar Sannfinländarnas historiesyn

Sveriges och Finlands gemensamma historia var inte kolonial. Sverigefinnarna i antologin Finnjävlar borde fråga sig vems historieskrivning de egentligen ansluter till.

SAKPROSA

Finnjävlar

Antologi. Red. Kristian Borg

Verbal 2016.

Den senaste veckan har jag vid flera tillfällen snubblat över den bisarra idén om "det svenska" som en förtryckare av "det finska".

Först krälade Sebastian Tynkkynen upp för domkyrkans trappa i en ganska löjlig propagandavideo mot den obligatoriska svenskan, med allusioner på Jesu korsfästelse utförd av romerska imperialister.

Sedan läste jag FNB:s nyårsartikel om Finlands "ofärdiga historia" där docent Teemu Keskisarja efterlyste en kritisk granskning av den svenska tiden eftersom "Sverige behandlade Finland djävligare än vad någon annan europeisk kolonialmakt gjorde (med sina kolonier)".

Hallå? Den totalt hänsynslösa triangelhandeln? Leopold II:s brutala folkmord i Belgiska Kongo? Högarna med avskurna händer, standardstraffet för att inte ha samlat tillräckligt med rågummi? Inte fanns det någon rättsstat eller demokrati i dagens bemärkelse under den svenska tiden, men vilka "djävligheter" är det Keskisarja syftar på? Knappast kan det ändå vara innötningen av det samhällsskick som gör att levnadsstandarden på vår östra sida av Östersjön i dag är av västeuropeiskt mått?

Förtryck?

Nå, man kan uttrycka sig klumpigt eller missförstås, speciellt i korta citat. Men det är också ett faktum att bilden av Sverige som kolonial förtryckare, och av finlandssvenskarna som ättlingar till kolonisatörerna, odlas i dagens Finland av den nationalistiska och värdekonservativa högern.

Det intressanta är att samma bild verkar omhuldas också av vänstern – i Sverige. Den tanken slår mig då jag läser antologin Finnjävlar som Verbal förlag gav ut i höstas. Bakom boken står ett antal personer med sverigefinsk bakgrund varav flera, bland annat bokens redaktör Kristian Borg (annars chefredaktör för Stockholms Fria Tidning), sorterar i en värdeliberal vänster.

Bokens syfte är, som Kristian Borg skriver i förordet, att vara "en del av en ny historieskrivning" eftersom historieskrivningen "är ett maktmedel".

Och det stämmer ju. Men hur behjärtansvärd sverigefinnarnas situation än är borde Borg och hans medskribenter ha frågat sig om det verkligen är sund opinionsbildning att anpassa historien efter sin politiska agenda? Det går förvisso att förstå frestelsen: I Sverige har postkoloniala analyser och erfarenheter fått ett allt större genomslag, de är populära både på akademiskt håll och inom vänstern. Ofta har de också vidgat perspektiven på frågor om migration, rasism och maktrelationer. Men det postkoloniala perspektivet kan inte tillämpas på vilka relationer mellan länder och folk som helst, och det kan inte göras hur som helst.

I Finnjävlar är utgångspunkten att de samlade berättelserna är en "historia om förtryck och motstånd" och i bokens allra första mening konstateras torrt: "1100-talet. Koloniseringen tar sin början" (visserligen med en fotnot om att det är oklart om det första korståget ens ägt rum). En sida senare föreslås ändå att "kolonisationen slås fast" 1334 genom Magnus Erikssons skattelättnader som uppmuntrar svenska nybyggare att flytta till Finland.

I förordet skriver Borg sedan att det finns två konkurrerande historieskrivningar där den ena är att den östra landsändan var en landsända som alla andra, medan den motsatta ser den östra rikshalvan som "en exploaterad koloni erövrad genom militära maktmedel, vars befolkning behandlas som annorlunda och förtrycks av en svenskspråkig centralmakt i Stockholm och Åbo". Citatet tillskrivs journalisten Christian Catomeris men Kristian Borg använder det för att ange bokens tonart.

Om det beror på undermålig research eller ett kompromissande med den intellektuella hederligheten må vara osagt, men någon verklig dikotomi mellan två konkurrerande historieskrivningar existerar inte. Idén om den svenska kolonialismen härstammar från fennomansk 1800-talspropaganda, och i dag är den stora huvudfåran av historiker överens om att det inte går att förstå medeltiden i det nordligaste Europa som "kolonial". Sverige uppstod samtidigt på två sidor om Östersjön, och i den mån det fanns en naturlig spänning mellan centrum och periferi var Finland inte mer exploaterat än till exempel Norrland.

1800-talet avgörande

Med detta sagt är det som "hurri" ganska lätt att förstå "finnjävlarnas" agenda, ja, att sympatisera med den. Känslan av att på grund av sitt språk inte riktigt höra till torde inte vara så olika för någon av oss. Sedan ska det naturligtvis konstateras att Finland, i motsats till Sverige, uttryckligen är ett land med två nationalspråk. I juridisk och historisk mening har finlandssvenskarna fler trumfkort på handen än de flesta jämförbara minoriteter, medan sverigefinnarna fått kämpa för att få Sverige att implementera Europarådets jämförelsevis blygsamma minoritetskonventioner, vilket Kaisa Syrjänen Schaal berättar om i bokens sista kapitel. Framstegen är långsamma, men kunde ändå kallas domänvinster – i motsats till de domänförluster den svenska minoriteten i Finland upplever (parallellt med att förvridna tolkningar av historien tas till heder bland annat inom Sannfinländarna).

Men visst, även om man kan avfärda relationen mellan landsändorna som kolonial i en konkret materiell bemärkelse före 1809, kan man i en symbolisk eller kulturell mening kanske förstå att en "kolonial relation" konstruerats från nationalismens 1800-tal och framåt.

Om innehållet i denna "koloniala relation" ger Maja Ågren en översikt, som till stora delar är mer förståelig. För precis som den fennomanska föreställningen om Sverige som en kolonialmakt användes och används för att misstänkliggöra svenskspråkiga finländare, finns det helt uppenbart en spegelvänd svensk föreställning om finnens underlägsenhet. Tydligt märks den under rasbiologins tidevarv då finnar ses som lägre stående element som inte borde beblandas med den svenska stammen. Efter andra världskriget, då rasbiologin faller ur modet och migrationen från Finland till Sverige ökar, tar sociokulturella stereotypier över stafettpinnen och finnarna förknippas med alkohol, knivar, våld och vildhet. Men de är möjliga att tåla för att de i positiv bemärkelse uppfattas som arbetsvilliga och flitiga.

Det här kan man gott problematisera, men då borde man vara tydlig med att det handlar om det nationella uppvaknandets kulturella slaggprodukter som landar i den malliga och ekonomiskt expanderande välfärdsstatens hägn. Med denna avgörande precisering, och kanske med ett något starkare klassperspektiv, kan man se släktskapet till en rasistisk-kolonial diskurs, som verkat nog så smärtsamt i den sverigefinska erfarenheten. Här innehåller Finnjävlar flera förtjänstfulla, personligt hållna texter.

Fredrik Sonck Kulturchef

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46