Antipopulisten Jukka Tarkka

Jukka Tarkka konstaterar att interpellationsinstrumentet i riksdagen har blivit en likadan företeelse i det politiska livet som de stora kyrkliga högtiderna är för vanekristna. Bild: HBL arkiv / Tor Wennström

Jukka Tarkka är uppfriskande antipopulistisk och övertygande i sin argumentation, skriver Bjarne Nitovuori.

Jukka Tarkka: Muistumia

Siltala 2017, 443 sidor

Jukka Tarkka är historieforskare, samhällsdebattör, författare till en lång rad böcker framför allt i politisk historia och om säkerhetspolitik samt var ungfinsk riksdagsledamot en period på 1990-talet. Hans nya bok är inte en memoarbok i sedvanlig bemärkelse. Den är framför allt en rekapitulering av hans böcker och debattinlägg. Av någon anledning har han dock inte ens nämnt att han också skrev en bok om sin riksdagsperiod och om det ungfinska partiet, "Kysyjän osa" (1999).

Tarkkas argumentation är i många frågor övertygande. Till exempel då han motsätter sig den populism som tar sig uttryck i krav på folkomröstningar. Riksdagsledamöterna tvingas fatta och motivera sina beslut offentligt. Då folket beslutar bär ingen ansvar för följderna. Någon måste dock sköta ärendena på ett eller annat sätt, skriver Tarkka.

Bild: XX

Eller då han hävdar att en riksdagskandidat inte borde binda sig till något program eller vallöften. Väljarna borde favorisera personer vars förmåga att ta till sig kunskap och fatta rationella beslut man kan lita på. Lika uppfriskande antipopulistisk är Tarkka i sin kritik av interpellationsinstitutet. Det har blivit en likadan företeelse i det politiska livet som de stora kyrkliga högtiderna är för vanekristna, menar han.

Däremot är jag inte lika övertygad om hans argumentation för ett valsystem, Single Transferable Vote (enkel överförbar röst), som skulle ge valet av individuella kandidater större tyngd än det nuvarande systemet, där en röst till en enskild kandidat kommer partiet till godo. Han diskuterar dock inte hur parlamentarismen skulle fungera i ett system som baserar sig på individer och inte på partier.

Hans kritik av valsystemets betoning av den regionala representationen är dock berättigad. Valkretsarna är en teknisk struktur, inte demokratins grundenhet, skriver han.

Skickliga ledare?

Som historiker hör Tarkka till dem som anser att Finland haft skickliga ledare. Under kalla kriget lurade Urho Kekkonen både Nikita Chrusjtjov och Leonid Brezjnev liksom Risto Ryti lurade Adolf Hitler med Ribbentrop-avtalet under andra världskriget.

Jag tror Osmo Jussila, som Tarkka citerar, har mera rätt i den frågan. Jussila uppmanade i sin polemik med Tarkka finländarna att sluta lura sig själva med att berömma sig över hur skicklig vår politik är och att i stället knäppa sina händer inför undret.

Tarkka skrev sin doktorsavhandling (1977) om krigsansvarighetsprocessen och återkom till ämnet i en ny bok 2009 (Hirmuinen asia). I dem visade han att Kekkonens roll inte alls var så negativ som man trott, att han fick allierade (i praktiken sovjetiska) kontrollkommissionen att i viss mån retirera. Bland annat hade han en avgörande inverkan på att Mannerheim inte ställdes inför rätta.

Av Tarkkas forskarkollegor har framför allt Hannu Rautkallio drivit tesen att Sovjet inte krävde någon krigsansvarighetsprocess och att det var Kekkonen som drev på den för att komma åt sina politiska motståndare.

Bedömningsfråga

I slutet av 1980-talet skrev Tarkka tillsammans med Ahti Karjalainen dennes memoarer, som bland annat avslöjade Paavo Väyrynens samröre med sovjetiska representanter för att få Karjalainen vald till president 1982. I det sammanhanget kritiserar Tarkka bland annat journalisterna för deras "nedlåtande fientlighet" gentemot Karjalainen. Där har han onekligen åtminstone delvis rätt.

De senaste åren har Jukka Tarkka varit en av de främsta förespråkarna för ett finländskt Natomedlemskap. Då Ryssland gått in för maktpolitik krävs att man som skydd mot den utvecklar en motmakt och då räcker det inte med EU, fredspartnerskap med Nato och nordiskt försvarssamarbete, anser han. Det är en bedömningsfråga.

Motsidan kanske anser att de nämnda faktorerna räcker till för att avskräcka Ryssland eller att Ryssland inte bedriver maktpolitik samt att ett medlemskap medför andra nackdelar. Det är också en bedömningsfråga. Tarkka hör dock till de få analytiska Natodebattörerna.

Bjarne Nitovuori fri publicist och tidigare politisk journalist vid HBL

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bokåret 2021 på Bokström

Mer läsning