Anteckningar från en källare

Bild: Niklas Tallqvist

Varje generation måste utvecklas till föräldrar under de premisser som råder, och de är sällan likadana som för den föregående generationen.

Den här våren tillbringar jag som Fulbright-stipendiat på Yale Child Study Center i New Haven, USA. Jag har varit här en knapp vecka, så jag är mitt uppe i ett virrvarr av kulturkrockar. Mina reaktioner, som pendlar mellan irritation, nedstämdhet och munterhet kommer sig av att omedvetna modeller av hur saker fungerar får sig en törn, gång på gång, ibland med positiva och ibland med negativa effekter som följd. Och det får mig att tänka på varför jag egentligen är här: för att forska i hur interaktionen mellan barn och föräldrar utvecklas, och vad de modeller som etableras bygger på. Och om det är möjligt att påverka dessa modeller i en positiv riktning så att föräldra-barnrelationen skall kunna utvecklas till att bli kärleksfull, varm och stabil.

Våra interaktionsmodeller byggs upp från späd ålder, och utvecklas hela tiden. Men redan vid ett års ålder kan man observera stabila förväntningar hos barnet på hur föräldrarna skall reagera i olika situationer. Förväntningarna består av generaliseringar av de erfarenheter som barnet har, och är unika för vardera föräldern och andra betydelsefulla personer i barnets liv. Dessa förväntningar handlar om huruvida barnet kommer att få tröst och stöd vid behov, om barnet kan förvänta sig omsorg och förståelse, om föräldrarna upplever glädje över sitt barn och har en förmåga att uppmuntra sitt barn. Dessa erfarenheter bildar en grund för barnets självkänsla och kompetens samt barnets upplevelse av att vara älskat och accepterat.

Varje generation måste utvecklas till föräldrar under de premisser som råder, och de är sällan likadana som för den föregående generationen. Föräldraskap är både socialt och privat, och utvecklas i spänningsfältet mellan kulturella förväntningar och unika livssituationer. En aktuell och allvarlig fråga är hur föräldraskapet utvecklas i en värld där vi vant oss vid att kunna fly omgivningen när som helst med hjälp av digital teknik. Alltför ofta har jag i bussen sett hur en baby ligger i vagnen, jollrar och försöker få ögonkontakt med sin mamma eller pappa, medan föräldern ägnar sig åt mobiltelefonen. Barnet får uppmärksamhet först när det blir riktigt oroligt och högljutt, och då kan uppmärksamheten vara negativ.

Det intressanta är ju vad barnet lär sig av det här: vad som är viktigt, och hur man får uppmärksamhet. En förälder som inte riktigt orkar uppmärksamma och vara tillgänglig för sin baby, skall kanske inte bli överraskad om barnet utvecklas till en skrikig och besvärlig unge som gastar utan speciell orsak. Om jag måste tävla om uppmärksamheten med en pekplatta vid middagsbordet får jag också ganska snart lust att gasta.

Så kanske det är lika så bra att jag inte har lyckats övertala någon att koppla wi-fi till min källarbostad här i New Haven. Kvällarna är helt mysiga med en bok, en mugg varm kakao, mössa, halsduk och sockor, medan den kalla vinden strömmar in under springan i ytterdörren.

Mirjam Kalland professor i småbarnspedagogik vid Helsingfors universitet.

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning