Ännu mer eld, tack!

IMPONERAR. Skådespelarna bjuder på helgjutna prestationer såväl fysiskt som musikaliskt. Bild: Finlands Svenska Ungdomsförbund

Ungdomsmusikalen Bränd är stilig och välspelad, men lämnar de stora frågorna outforskade.

Bränd

Manus och låttexter: Hanna Åkerfelt och Lauri Vennonen. Regi: Lauri Vennonen. Musik: Kalle Katz. Koreografi: Jessica Öller.

På scenen: Lumi Aunio, Lina Johansson, Linda Sandvik, Ella Kaunismäki, Tekla Gustafsson, Elias Berglund, Felicia Halländer, Markus Vestersund, Kai Sandström, Filip Vikström, Bella Paasimäki.

Finlands svenska ungdomsförbund föreställning 11.4.

Spelas 12.4 och 13.4 (Åbo), 22.4 och 23.4 (Vasa).

Människorna släppte loss elden, och hela jorden har blivit obeboelig så när som på två öar. Barnens ö, som vi befinner oss på, är en blandning mellan Peter Pans "Landet ingenstans" och en postapokalyptisk stenålder. Här försöker ungdomarna leva i samklang med klippor och träd, men deras existens hotas av rovdjur. Frågan är om de ska våga släppa loss elden en gång till, med risken att jorden förgås helt och hållet?

Utgångspunkten för Hanna Åkerfelt och Lauri Vennonens manus är kittlande, det känns inte mer än rimligt att en ungdomsmusikal ska ta sig an frågor om människans plats i världsalltet. Samtidigt blir berättelsen dessvärre inte så mycket häftigare än sin premiss – de stora frågorna ställs, men lämnas outforskade, och rollfigurernas relationer förblir ytliga. Flickor som ger efter för pojkars tjat skulle gärna inte okommenterat ha behövt presenteras som kärlek.

Bränd är Finlands svenska ungdomsförbunds fjärde ungdomsmusikal, och produktionen är snygg och välfungerande. Skådespelarna bjuder på helgjutna prestationer och imponerar såväl fysiskt som musikaliskt. Speciellt Lina Sandvik som eldens ande är fullständigt fantastisk. Lumi Aunio som huvudpersonen Skata, Lina Johansson som eldväktaren Luci och Elias Berglund som Räv och Vita björnen imponerar. Även dansarna förtjänar en eloge, de ger scenrummet liv och rytm.

Hög intensitet

När det gäller regin hade Vennonen gärna kunnat leka mer med tempoväxlingar. Nu är det väldigt hög volym och intensitet 90 procent av tiden, vilket gör mig som publik lätt matt. Lite fler andningspauser hade dessutom låtit de fyndiga och ordvrängande replikerna komma tydligare fram.

Det märks att man haft tillgång till en helt annan produktionsapparat än de lokala ungdomsshower som satts upp i Svenskfinland på senare tid. Som kulturgärning är initiativet med en nationell, finlandssvensk musikalsatsning hedervärt, men även om resultatet är stiligt lyckas man inte förmedla samma känsla av talkoanda och ungdomarnas egen scenglädje som till exempel Show 8 i Pargas lyckades med i vintras. Bränd förblir helt enkelt lite sval, trots duktiga prestationer.

Ylva Perera Litteraturvetare

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Akademen - en modern klassiker

Mer läsning