Ännu ett perspektiv

Sexuella trakasserier är fortfarande är vanliga, både på arbetsplatser och bland barn i skolåldern.

I likhet med många andra har kampanjen #metoo väckt gamla minnen till liv. Dels sådant allmänt förekommande som känts skrämmande eller obehagligt, dels också minnen av handlingar som var riktade mot just mig, personligen. På en av mina första arbetsplatser, då jag fortfarande var minderårig, råkade jag ut för närgånget och obehagligt prat av sexuell art. Lite senare (men fortfarande mycket ung) handlade det om handgripligt tafsande. Jag var oförmögen att försvara mig eller säga till, snarare var jag paralyserad, skamsen och undvikande.

En del situationer kunde ha slutat illa. En sen kväll steg en man av bussen på samma hållplats som jag och grabbade tag i mig. Då lossade det. Jag slog till honom med knuten näve, vrålande "våga inte röra mig!" (rädsla förvandlad till vrede) och låtsades att min pappa stod i fönstret i närmaste hus (där jag inte bodde). Han backade och försvann. Jag rusade hem i panik. Först långt senare insåg jag att jag borde ha anmält honom för polisen. Efter det utrustade jag mig med löparvänliga skor och hade alltid en nyckelknippa i knytnäven då jag rörde mig ensam. Detta var på 1980-talet.

Jag inser att risken att bli ofredad på offentliga platser inte minskat. Men jag trodde att trakasserierna på arbetsplatserna hade minskat i takt med ökad jämställdhet. Den forskning som finns tillgänglig på området visar dessvärre att sexuella trakasserier fortfarande är vanliga, både på arbetsplatser och bland barn i skolåldern. Enligt skolhälsoundersökningen 2013 har över 60 procent av flickorna i högstadier och cirka 40 procent av pojkarna upplevt sexuella trakasserier ibland eller fortgående. Bland sexuella minoriteter är situationen ännu värre – ungefär 80 procent har upplevt någon form av sexuella trakasserier. I arbetslivet rapporterar ungefär en tredjedel av kvinnorna och en sjättedel av männen att de upplevt det. Vanligast är det i ålderskategorin mellan 15 och 30 år.

I diskussionen har många värdefulla synpunkter kommit fram. Jag vill belysa ännu en. Sexuella trakasserier på arbetsplatsen kan omfattas av strafflagen (kapitel 20, paragraf 5a) eller vara orsak till omedelbar uppsägning. Men fortfarande finns det okunskap om vad som räknas som trakasserier. Jag läste nyligen om kvinnor i mansdominerade branscher, som bland annat får stå ut med kalenderflickor. Enligt professorn i arbetsrätt Seppo Koskinen kategoriseras kalendrar som visar nakna kvinnor som opassande, och platsar under kategorin sexuella trakasserier (https://www.edilex.fi/uutiset/49373).

Men det finns ett krux. Enligt professor Koskinen bör den som råkar ut för besvärande uppmärksamhet uttrycka att hen finner det kränkande eller motbjudande för att en handling skall kunna kategoriseras som trakasseri. Just därför är offentlig diskussion så viktig. Om man inte ens känner till att något är förbjudet, hur kan man då våga säga ifrån?

Jag vågade inte. Men jag hoppas att diskussionen stärker dem som nu behöver fatta mod och sätta gränser.

Mirjam Kalland professor i småbarnspedagogik vid Helsingfors universitet.

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning