Anne Swärd blir personlig om farlig passion

Det finns ett före och ett efter när det gäller vissa möten och relationer, säger författaren Anne Swärd. Hennes nya roman handlar om en farlig relation. Bild: Jonas Ekströmer/TT

Ett plötsligt besked fick henne att skriva sin nya roman. I Jackie berättar Anne Swärd om hur passion förbyts i fara.– Jag har burit på den här historien väldigt länge, säger hon.

En ung kvinna som är hungrig på livet rullar med tåg in i Stockholm, från en svensk småstad. Hon är en gestalt som återkommer genom hela Anne Swärds författarskap. I romanen Till sista andetaget hette hon Lo och reste runt i världen, i jakt på män, liv och nya möten. I den senaste romanen har hon tagit sig namnet Jackie, och redan på stationen möter hon passionen. Men en dramatisk tid väntar henne.

Anne Swärd befann sig i Berlin när ett "privat besked" fick henne att överge den roman hon då skrev på, för att i stället berätta Jackies historia.

– Ibland tror jag att någon måste försvinna ur ens liv för att en bok ska kunna bli skriven, förklarar hon och gör en paus:

– Eventuellt försvinna från jordens yta.

Gläntar på dörren

Det har varit en märklig tid för Anne Swärd. I december tog hon sitt inträde i Svenska Akademien, och hon försöker fortfarande lära sig att kombinera rollerna som författare och ledamot.

Anne Swärd har alltid varit mån om sitt privatliv. Nu tycker hon det är svårt att prata om kopplingarna mellan den nya boken och erfarenheterna från hennes eget liv – bara i litteraturen vågar hon vara helt ärlig och öppen.

– Jag har ju blivit mycket mer offentlig än vad jag var för ett år sedan. Men ibland vill man kanske glänta på dörren för att något ska bli begripligt, säger hon, samtidigt som hon är rädd för att inte få stänga till den där dörren igen.

Den här gången hade Anne Swärd för ovanlighetens skull en tydlig bild av vart romanen var på väg. Läsaren anar det också. Den tio år äldre man Jackie möter är glödande passionerad, men visar snart helt andra sidor. Deras två röster varvas i monologer, och mannens förändring sker långsamt, gradvis.

– När hon verkligen förstår är det för sent. För han vet precis hur han ska agera då, och släta över så pass att hon blir ännu mer indragen. Det är en förrädisk och finkalibrerad psykologi.

Oskuldsfull tid

När läsaren möter Jackie är det 1980-tal – den tid då Anne Swärd själv var ung – och hon minns att inget kändes farligt. Visserligen var det ändå en del apokalyptiska stämningar: Tjernobylolyckan låg bara två år tillbaka i tiden, liksom mordet på Olof Palme och hiv-viruset spred panik bland folk.

– Känslan i luften var mer oskuldsfull då, så det kom från ingenstans, säger Anne Swärd.

Även Jackie är ung och aningslös, och drabbas av sin brist på erfarenhet.

– Det finns ett före och ett efter vissa möten och erfarenheter man gör. Efteråt kan man bli överkänslig mot att någon försöker begränsa en, säger Anne Swärd.

Hon önskar att Jackie hade kunnat räcka ut en hand efter hjälp. Men på ungdomars vis romantiserar den unga kvinnan sitt oberoende.

– Det går lite hand i hand: romantiseringen av att leva fullt ut och att vara fri, och att vara fri är också att vara ensam. Och det är också otryggt. Det är svårt att vara både fri och trygg samtidigt, säger Anne Swärd.

Samma urberättelse

En av de vanligaste frågorna efter en destruktiv relation är: "varför lämnade du honom inte?". Men ju mer oberäknelig mannen blir, desto närmare knuten till honom blir paradoxalt nog Jackie. Hon tycker sig kunna balansera pojkvännen bäst när hon är nära. Statistiken säger, enligt Anne Swärd, att ögonblicket då den ena parten väljer att lämna relationen är farligast.

– Det är då det går till övervåld och kan sluta riktigt illa. Apropå den där okunniga frågan, som så ofta hörs, är det bra med svart på vitt, statistik om vad det i realiteten handlar om, säger hon.

Och trots den annalkande faran ligger en stor passion i den andra vågskålen. Anne Swärd sympatiserar med den ungdomliga hungern, mer än så: nyss 50 år fyllda känner hon sig fortfarande lika hungrig. Hon är fascinerad av laddningen mellan människor, och det som Freud kallade libido. Kärleken är liksom skrivandet ett sätt för henne att bejaka livsaptiten – att bli uppfylld av något, och låta något stå på spel.

– Motsatsen till livslusten är tanathos, dödsdriften, som jag också har skrivit mycket om. De balanserar mot varandra i varje mänskligt liv och i mitt liv är det inte alltid självklart vilket som väger tyngst.

Men Anne Swärd hajar till inför det hon inte tänkt på tidigare: åtminstone en av hennes unga kvinnor – Lo i Till sista andetaget – går oskadd ur sina äventyr och möten med män. En förmaning från mor till dotter går som ett eko genom den historien: Akta dig för kärleken.

– Ändå var det väldigt viktigt när jag skrev den romanen att hon fick göra just det – röra sig fritt, följa sin lust och sin frihetslängtan, och förbli oskadd. Det är lite som två alternativa utgångar av samma urberättelse.

Född: 1969

Bor: På en bondgård utanför Ystad.

Familj: Barnen Nadja och Samuel. Sambon Henric Tiselius och hans tre vuxna barn.

Bakgrund: Debuterade 2003 med Polarsommar, för vilken hon nominerades till Augustpriset. Hon har också skrivit Kvicksand (2006), Till sista andetaget (2010) och Vera (2017).

Anne Swärd har fått en rad priser, bland annat Mare Kandre-priset och Hjalmar Söderbergs Helgapriset.

I december 2019 tog Anne Swärd sitt inträde i Svenska Akademien.

Hennes böcker är översatta till ett tjugotal språk.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning