Anna-Lena Laurén: Historien om en granne

Bild: Arkiv

När vi flyttade till vår nuvarande bostad i Moskva var jag i synnerhet belåten över att den har en rymlig tambur. Precis som många andra i Moskva delar jag tambur med grannen. Där brukar folk förvara barnvagnar, verktyg, skor, byggnadsmaterial och allsköns grejer. Vindsutrymmen ingår nämligen inte i hyran i den här staden.

Jag ställde glatt våra sparkcyklar och min dotters cykel i tamburen. Dagen därpå ringde grannen på dörren.

– Tamburen ska vara tom! meddelade hon uppbragt. Ni får ha era cyklar i lägenheten!

Jag flyttade aldrig på cyklarna. I sovrummet kunde jag inte ställa dem och dessutom känner jag ingen annan i Moskva som inte utnyttjar tamburen på det här sättet.

Nästa gång vi sågs meddelade grannen att jag måste torka golvet efter cyklarna. Hon hade även placerat tidningspapper mellan cyklarna och väggen, så att väggen inte skulle smutsas ner. Jag hade svårt att se tidningspapperets roll, eftersom det enda som vidrörde väggen var cykelstyret.

Grannen tittade surt varje gång vi råkade mötas. Ibland försökte jag inleda ett litet samtal med henne för att bryta isen, men hon var inte intresserad.

En kväll när jag kom hem stod en berusad man utanför min grannes dörr och bankade på den. Han var alldeles blodig i ansiktet och såg skrämmande ut. Det visade sig vara min grannes son.

På nyårsafton knackade jag på grannens dörr och gav henne en konfektask med Fazers choklad. Hon reagerade på sitt vanliga sätt.

– Så pinsamt! Det här kan jag inte ta emot.

– Jag ville bara önska er gott nytt år.

– Min mamma är sjuk. Jag firar inte nyår, jag måste ta hand om henne. Så pinsamt!

Jag vägrade ta tillbaka asken. Hon gick till sist med på att behålla den.

Förra veckan när jag kom hem låg någon och sov i trappuppgången utanför vår tambur. Det var sonen. När jag öppnade dörren vaknade han och störtade in i tamburen där han ställde sig att ringa på sin mammas dörr. Jag smet snabbt in till mig eftersom han såg minst sagt oberäknelig ut.

Tio minuter senare hörde jag någon dra timmerstockar genom dörren. Han hade somnat på vårt tamburgolv. Jag tänkte en elak tanke om att min granne klagar på sparkcyklar i tamburen men samtidigt accepterar att hennes son sover ruset av sig där.

Det står en parkbänk framställd utanför vårt hus, en äkta ljugarbänk. Där brukar de äldre invånarna sitta och hålla reda på alla som kommer och går. Min granne syns sällan till där, men för några dagar sedan när jag kom hem satt hon ute på bänken. Nu hälsade hon.

– Mamma har dött, sade hon.

– Så ledsamt, sade jag.

Vi samtalade. Mamman hade varit gammal och sjuk. Min granne hade tagit hand om henne i flera år. Nu hade hon bara sin katt. Och sonen, det eviga bekymret.

– Det är kanske dags för oss att presentera oss, sade min granne till sist. Jag heter Tamara.

– Anna.

– Trevligt att träffas.

Anna-Lena Laurén Korrespondent i Moskva

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning