Anna-Lena Laurén: Döden har alltid ett sista leende

Det tomrum varje enskild människa lämnar efter sig saknar botten och tak. Det går inte att fylla och inte att tänka bort, det går bara att bära med sig.

Jag stod vid en hotelldisk i Samarkand när hon vände sig om, en kvinna från Åbo vars vägar hade råkat korsa mina i Uzbekistan.

– Jag kände förresten din syster, jag var hennes lägerledare en gång. Hon var kanske nio år då. Man fick ju inte ha favoriter, men det kunde inte hjälpas. Hon var min favorit.

Jag tittade på henne och inom öppnades ett bråddjup. Det händer varje gång jag blir påmind om hur mitt liv ser ut.

Jag har två liv. Ett medan Py fanns. Ett där hon inte längre finns.

Maria-Sofia hette min storasyster, men hon kallades aldrig något annat än Py. Den fjärde oktober 1994 dog hon i meningit, nitton år gammal, mitt i studierna på kemisk-tekniska fakulteten vid Åbo Akademi.

I tjugofyra år har jag varit utan henne. Över halva mitt liv. Jag har studerat, börjat jobba. Jag har blivit korrespondent. Jag har fått barn. Mitt barn kommer aldrig att ha någon moster, aldrig några kusiner på sin mammas sida.

Naturligtvis är det inte synd om oss. Det finns människor som har förlorat hela sin familj. Föräldrar som inte har kvar ett enda av sina barn.

Men varje människa är en hel värld. Det tomrum varje enskild människa lämnar efter sig saknar botten och tak. Det går inte att fylla och inte att tänka bort, det går bara att bära med sig.

Ibland öppnas falluckan och man ramlar ner i insikten om att hon har funnits och inte finns och aldrig mer kommer att finnas.

När man var yngre saknade man henne för allt hon betydde för en själv. När man blir äldre inser man att förlusten var ännu mycket större än man trodde. Vetskapen om att min dotter aldrig kommer att få träffa henne kan fortfarande göra mig ursinnig. Jag står som Job och skakar min näve mot makter jag inte känner. Sedan måste jag skala potatis till middagen.

En kväll ligger min dotter och jag i sängen och läser "Farlig midsommar" av Tove Jansson. Snusmumriken som hatar förbud har sått hattifnattfrön i parken. Parkvakterna löper amok.

"Vad tänker du göra med honom? frågade Lilla My. Hänga honom, koka honom eller stoppa opp honom?"

Vi skrattar så vi gråter. Min dotter ber mig läsa repliken en gång till. Vi skrattar ännu mer.

Oväntad, drastisk humor. Sådan som Py älskade.

Uppblåsta människor gjorde henne så full i skratt att hon knappt kunde tala. Tjugofyra år kan gå, eller femtiofyra. Jag vet fortfarande vilka saker hon skulle skratta åt i det liv jag lever nu.

Om man skulle beskriva förlusten av en älskad människa, så är det just den här besynnerliga känslan av närvaro i frånvaro. Många år efter att personen gått bort kan man plötsligt komma på sig själv med att tänka att hon i själva verket bara har gett sig iväg på en lång resa. Att hon finns någonstans, hon står på berget under solen som Edith Södergran.

När unga människor dör vill man gärna se en högre mening med det hela, enligt devisen "den gudarna älskar dör ung". Gudarna kan för min del dra åt helvete, det finns ingenting romantiskt eller upphöjt med unga människors död. Det enda som finns är en fruktansvärd orättvisa, som aldrig går att acceptera eller försona sig med.

– Gud är en idiot!, skrek jag åt prästen som vi samtalade med efter min systers död.

Då det gäller att ge utlopp för sorg löser man som sagt ingenting med utbrott mot högre makter vars existens inte går att bevisa. Men det hjälper i alla fall för stunden.

Vid den där hotelldisken i Samarkand kände jag, mitt i sorgen, en ilande glädje över att den här kvinnan fortfarande kom ihåg min syster. Över alla minnen av henne jag bär som ett barn i famnen, ända sedan den oktobermorgon jag såg henne ligga under ett lakan på Åbo universitets centralsjukhus.

Jag tänkte på den gången Py återvände från en språkkurs i Frankrike. Vi väntade på flygplatsen, hela familjen. Hon kom gående med självsäkra steg i ett par lysande gröna, högklackade skor. Ansiktet strålade. Hon var sexton år, hade lärt sig franska och köpt gröna skor.

I den stunden gick hon på sol.

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46