Ann-Cathrine Jungar: Den blå framtiden är mörk

Bild: Wilfred Hildonen

Partisplittringar hör inte till ovanligheterna i populistiska partier. Tvärtom. Jämfört med övriga politiska partier är det betydligt vanligare hos högerpopulistiska partier att medlemmar utesluts och grupper bryter sig ut. Vanligtvis har partiledningen hållit i piskan och kastat ut fraktioner och enskilda medlemmar, som ansetts skada partiet genom ideologisk extremism eller för att ha utmanat partiledarskapet om kontrollen över partiet.

Tudelningen av Sannfinländarna däremot är unik därför att partiledaren Timo Soini, med sina närmaste förtrogna, valde att själv katapulta sig ut från partiet han bildat och lett fram till stora väljarmässiga framgångar. Ett nytt parti ser dagens ljus.

Snabbheten med konstitueringen av utbrytargruppen och bildandet av det nya partiet Blå framtid tolkas som att tanken om en partisplittring föresvävat partiledaren och hans närmaste under en tid. Statsminister Juha Sipiläs och Samlingspartiets partiordförande Petteri Orpos meddelande att något man kanske kan kalla en värdeavgrund öppnat sig till Sannfinländarna då Jussi Halla-aho valdes till partiledare. Det snabba utspelet om ett omöjliggjort regeringssamarbete framstår som en dramatisk retorisk vändpunkt i en välregisserad politisk såpopera.

De som nyss hade överraskats positivt av att Centern och Samlingspartiet äntligen satte ner foten mot rasismen och extremismen i Sannfinländarna satte antagligen morgonkaffet i vrångstrupen när statsministern meddelade att krisen var över: Regeringen skulle sitta kvar med parlamentariskt stöd av den sannfinländska utbrytargruppen, även om rasistiska och EU-kritiska åsikter finns företrädda även där. Processen var en stilstudie i machiavellisk anda av att ändamålen helgar medlen, allt i syfte att klamra sig fast vid den politiska makten.

Hur klokt och välövervägt är Timo Soinis och hans blåframtidsgängs agerande? Partiforskningen utgår oftast från att politiska aktörer agerar rationellt, i meningen att de använder tillbudsstående medel för att uppnå klara målsättningar. Mot bakgrund av det dagliga Trumpska nyhetsflödet kan man naturligtvis ifrågasätta denna utgångspunkt, men låt oss göra ett försök. I fallet Blå framtid kan utbrytningen ses som meningsfull om syftet primärt var att stanna kvar i regeringen och behålla de fyra ministerposterna. De tidigare sannfinländska ministrarna, som annars hade tvingats återlämna sina regeringsportföljer, kunde genom utbrytningen stanna kvar på sina poster.

Statsministern var säkert nöjd. När utbrytargruppen gav sitt parlamentariska stöd till regeringen undveks komplicerade omförhandlingar (av bland annat vård- och landskapsreformen), som en regeringsombildning hade inneburit.

Knäckfrågan är vilka utsikterna är på längre sikt för ett nytt, möjligen mindre extremt, men fortfarande populistiskt invandringskritiskt parti? Kommer partiet att få väljarnas stöd och överleva efter nästa riksdagsval? Eller, kommer ett populistiskt parti att än en gång "kramas sönder" i regeringsställning på samma sätt som skedde med Finlands landsbygdsparti under 1980-talet?

Blå framtid kommer att möta stora utmaningar. Partiet saknar pengar och organisation. Ett politiskt parti kommer inte långt utan ekonomiska resurser. Pengar behövs för att kommunicera med väljarna och driva valkampanj. Paradoxalt nog kan den tomma kassan skyllas på Timo Soini. Han var inte oförberedd på att splittring och avhopp skulle kunna ske vid Sannfinländarnas regeringsinträde. I syfte att avskräcka från avhopp initierade Soini så nyligt som 2015 en förändring om riksdagsgruppernas partistöd vid splittring.

Lex Vennamo, som tillkommit 1972 under Landsbygdspartiets turbulenta parlamentariska period, dikterade att partistödet skulle fördelades proportionellt i förhållande till antalet riksdagsledamöter om en riksdagsgrupp splittrades. Enligt Veikko Vennamos konspiratoriskt lagda retorik var lagen initierad av de övriga riksdagspartierna med det explicita syftet att uppmuntra till splittring av Landsbygdspartiet, som också hade flera avhopp pga. Vennamos auktoritära ledarskap.

Timo Soini hade läst sin läxa och anade att det fraktionaliserade Sannfinländarna kunde gå samma öde till mötes. Därför krävde han i samband med regeringsförhandlingarna 2015 att denna regel skulle ändras så att riksdagsledamöter, som lämnar sin grupp, förblir ekonomiskt tomhänta. Men då föresvävade det nog inte Soini att detta öde kunde drabba honom själv.

Den andra utmaningen gäller organisationen. Blå framtid saknar en centralt kraftfull och lokalt förankrad partiorganisation. Dessutom behövs ju partimedlemmar. Förutom att medlemmar ger partier legitimitet är de ytterst värdefulla som ambassadörer, kandidater i val och partiarbetare ute på fältet. I nuläget verkar det som om den stora majoriteten av distrikts- och kommunorganisationerna vill kvarstå hos Sannfinländarna.

En ytterligare utmaning gäller ansvarsfrågan. Får Blå framtid bära ansvaret för Sannfinländarnas svikna vallöften och sitta med Svarte Petter på hand vid riksdagsvalet 2019? I opposition kan Jussi Halla-aho två sina händer från Sannfinländarnas agerande i regeringen och blåframtidarna får stå till svars för kompromisserna i regeringen – stödpaket till EU, ökad invandring, nedskärningar i välfärden. Väljarnas hårda dom kan förväntas.

Sist, men inte minst. Vad återstår egentligen av populismen i Blå framtid? Sannfinländarnas framgångar vilade på löftet om att vara folkets sanna politiska representanter. Missnöjda, misstroende och politikerföraktande väljare lade sina röster på Sannfinländarna med förväntan om krafttag och förändring. Genom det som nu hänt inom Blå framtid, att portföljbärarna klamrat sig fast vid regeringsmakten till priset av svikna vallöften och ett splittrat parti, framstår partiet inte ett dugg annorlunda än det så förhatliga politiska etablissemanget. Lika tondöva och makthungriga som andra partier.

Utan populismens anti-etablissemangsretorik är Blå framtid ett dödfött politiskt projekt.

Skribenten är Jakobstadsbördig forskare i högerpopulism vid Södertörns högskola i Stockholm.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00