Animepärla från i går, här och nu

Personlig resa. Taeko i Isao Takahatas Minnesdroppar. Bild: Okänd

ANIMATION

Minnesdroppar

Regi och manus: Isao Takahata. Efter en manga av Hotaru Okamoto och Yuuko Tone. Röster, originalversionen: Miki Imai, Toshiro Yanagiba, Yoko Honna.

Ett av de sympatiska dragen i den japanska anime- och manga-traditionen är att det så ofta handlar om tjejer och unga kvinnor. Så även i Isao Takahatas Minnesdroppar (Omohide poro poro), en film som trots att den har 25 år på nacken fortfarande gör sig som färskvara.

Så i den grad fräscht och tidlöst, känsligt och ömsint, är det.

Poängen är att där Studio Ghibli-kollegan Hayao Miyazaki (som nyligen drog tillbaka sitt löfte om att gå i pension, hurra, hurra) tar sikte på de mest mytiska och fantastiska av landskap står Takahata (Sagan om prinsessan Kagaya) med båda fötterna på jorden.

Men det betyder inte att regissören skulle stå och stampa, nix. För även om ramhandlingen tar avstamp i det japanska 80-talsnuet öppnar sig här även barndomens landskap, lika nostalgiska som bitterljuva.

Taeko är den nu 27-åriga Tokyo-tösen som till sina kvinnliga släktingars stora förskräckelse fortfarande är ogift, alldeles som om hon, den moderna kvinnan, skulle bry sig. Dessutom drar det ihop sig till en efterlängtad semester, en semester som Taeko tänkt tillbringa på landet, i den natursköna Yamagata-regionen.

Det är sjutton år sedan senast och det om något väcker minnesbilderna till liv. Fram träder konturerna av den 10–11-åriga Taeko som växer upp i sällskap av två storasystrar och en pappa som helst av allt gömmer sig bakom morgontidningen.

Året är 1966 och The Beatles Japan-besök gör att alla plötsligt vill lira elgitarr. Det är också sommaren när minikjolarna gör entré i gatubilden, när familjen kommer över sin första ananasfrukt.

I Taekos fall är minnebilderna först och främst kopplade till hem och skola, till brådmogna gossebarn som då inte kan förstå varför tjejerna med jämna mellanrum blir befriade från skolgymnastiken (det kallas för mens, dummer).

Allt det här bäddar för en rikt och visuellt generöst familjedrama som alltså inte bortser från barnets perspektiv. Och där gårdagen tecknas medelst något vaga vattenfärger är färgskalan en helt annan när det gäller att skildra det rurala nuet (året är 1982).

Det gör att Minnesdroppar även fungerar som kärleksförklaring till livet på landet, till en mera ekologisk livsföring. Om man så vill kan man på den punkten skönja ekon av den kinesiska kulturrevolutionen, låt sen vara att Isao Takahata låter bli brösttonerna och kostar på sig ett tönt-charmigt popsoundtrack, modell 80-talets Östeuropa.

Aspekter som dessa gör att man mer än gärna prenumererar på den personliga resan i filmens centrum, den från oskuldsfullt flickbarn till ung redbar kvinna. Det är tammetusan kärlek vid första ögonkastet!

Krister Uggeldahl

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning