Angreppssättet att gestalta funktionsvariation skall vara respektfullt och inlyssnande

I sin krönika (HBL 15.11) öppnar Barbro Enckell-Grimm förtjänstfullt diskussionen kring problematiken med att gestalta funktionsvariation. Utgångspunkten är i detta fall Den besynnerliga händelsen med hunden om natten, Simon Stephens dramatisering av Mark Haddons bok (2003) med samma namn, som hade premiär på Lilla Teatern i september i regi av Paavo Westerberg.

Berättelsens huvudkaraktär, Christopher, uppvisar egenskaper som är typiska för autismspektret, trots att författaren har avhållit sig från att definiera en diagnos. Enckell-Grimm upplever det vanligt att personer med funktionsvariation används som intriginstrument, och Christophers egenskaper är onekligen en väsentlig del av berättelsen, vilket både kritiserats och hyllats. Vänder man på argumentet kan det handla om att synliggöra perspektiv som avviker från normen och hitta det gemensamt igenkänningsbara. I Lillans tolkning har ansatsen varit att genom Christophers ögon fånga det universella som, trots våra olika personliga lagbundenheter, talar till oss alla som människor: att hitta vårt inre mod och överträffa oss själva, trots de begränsningar som till vardags binder oss vid våra egna eller av omvärlden påtvingade ramar. Christopher blir förhoppningsvis en källa till inspiration, och beundransvärd, inte ömkansvärd, som Enckell-Grimm kunnat uppleva tendenser till på andra håll.

På Lilla Teatern och Stadsteatern förs en lyhörd dialog inför rollsättning av pjäser. Skådespelaren Alexander Wendelin, som gör rollen som Christopher, är själv funktionstypisk – ett val som gjorts för att passa den aktuella pjästolkningen, för vilken vi fått värdefull konsultation av bland annat FDUV. I Niin kuin taivaassa (på svenska Så som i himmelen), som för närvarande spelar på Helsingfors Stadsteaters stora scen, bärs däremot rollen som Tore upp bland annat av skådespelaren och musikern Jaakko Lahtinen, som utifrån sin egen funktionsvariation format karaktären på scenen. Både på Lillan och på Stadsteaterns övriga scener kommer det även framledes att vara relevant med olika konstnärliga lösningar beroende på de aktuella rollernas natur och behov, så länge som angreppssättet är respektfullt och inlyssnande.

Den som representerar samhällsnormen blir ändå lätt klumpig i frågor som ligger utanför det egna normregistret, och trots goda ansatser kan konstnärliga val tas emot på olika sätt. I december ordnar Lilla Teatern inom ramen för sin samtalsserie Replik! en branschdiskussion om representation av funktionsvariation på scenen. Samtalet modereras av Andrea Reuter. Syftet är att samla frågor, erfarenheter och synvinklar för att bidra till ett allt mer lyhört och inkluderande scenkonstfält. Samtalet sammanfattas efteråt i ett poddavsnitt.

Jakob Höglund, konstnärlig ledare, Lilla Teatern

Svar Det är naturligtvis en linje dragen i vatten hur man upplever att en rollkaraktär skildras på scenen: beundransvärd eller ömkansvärd.

Jag upplevde Christophers öde mer som ömkansvärt, att man sänker genom att höja (varför ska personer som har en funktionsvariation bli mantelbärare?). Alexander Wendelins rolltolkning har jag inget att invända emot. Det här är en diskussion som är i barnskorna och det är viktigt att den förs. Fint att teatern ordnar ett diskussionstillfälle.

Barbro Enckell-Grimm, teaterkritiker

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Diamanter är det ultimata vintageköpet

Mer läsning