Änglar, kors och fåglar – se hur gravstensmodet förändrats genom åren

Liisa Lindgren, docent i konsthistoria, säger att de finländska skulptörerna och stenhuggarna utbildade sig ute i Europa, och tog inspiration därifrån. Bild: Sofie Fogde/SPT

Man kan hävda att gravstenar och gravvårdar avspeglar samhället de blir resta i. I dag görs till exempel små gravstenar till förmån för de trånga begravningsplatserna.

– Gravstenarna blir mindre och mindre. I dag sålde jag en sten som bara var 60 gånger 35 centimeter.

Det säger Gun Nylund som har drivit det 80 år gamla familjeföretaget Sjundeå Stenhuggeri de senaste 30 åren. Gravstensmodet har sakta förändrats.

Enligt Nylund är små gravstenar praktiska, eftersom många begravningsplatser ofta lider av utrymmesbrist.

De flesta församlingar har också regler för hur stora gravstenarna får vara och hur de får se ut.

Granit för gemene man

I dag är de flesta så kallade vanliga gravstenar gjorda av finländsk granit. Men det finns flera varianter att välja mellan: grå, svart, röd eller – den som just nu är populär enligt Nylund – en rödflammig sort.

I dag görs i stort sett alla gravstenar av olika typer av finländsk granit. Den kan vara röd, svart eller grå. Bild: Foto: Sofie Fogde/SPT

– Förut fick ytan inte ha färgfel, men det har förändrats och nu får det vara mer liv i ytan. Men svart anses vara det mest traditionella.

Färgskalan är däremot ingen nyhet. Till exempel på 1830- och 1840-talen föredrog man stenar av röd granit framom mörkare stensorter.

Det skriver Liisa Lindgren, docent i konsthistoria, i sin bok Memoria – gravvårdar, skulpturkonst och minneskultur.

SPT gick runt på Sandudds begravningsplats i Helsingfors tillsammans med Lindgren för att på nära håll bekanta sig med gravstensmodets skiftningar i historien.

För den välbärgade

Bland den bemedlade samhällsklassen låg det stor prestige i valet av gravplats och gravsten. Storheten skulle synas också för de efterlevande.

– Marmorn är ett klassicistiskt material. Däremot lämpar det sig inte för det finländska klimatet. Det är för mjukt, säger Lindgren och pekar på en skulptur föreställande en bedjande ängel gjord av Johannes Takanen på 1880-talet.

Skulpturen Bedjande ängel av Johannes Takanen från 1880-talet. Den är ett tydligt exempel på att marmor inte gör sig bra i finländskt klimat. Bild: Foto: Sofie Fogde/SPT

Ängeln var en gång vit och skinande, men numera är den grånad och oputsad.

Modeänglar

Änglatematiken var speciellt populär i gravkonsten i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. Senare gick änglarna ur mode.

– Änglarna kunde också återge till exempel klädmodet för den tid som de var gjorda, säger Lindgren.

Ett bra exempel är Aurora Karamzins gravvård av marmor, där flera trender har vävts samman. Vården är gjord av Ville Vallgren som arbetade i Paris.

Liisa Lindgren visar hur ängeln på gravmonumentet över Aurora Karamzin av Ville Vallgren är en så kallad storstadsängel med tidsenlig frisyr och dräkt. Bild: Sofie Fogde/SPT

Tittar man på ängeln ser man att både håret och dräktens urringning är typiska för tidigt 1900-tal.

– Ängeln är en storstadsängel, säger Lindgren.

I dag är änglar åter en vanlig syn på gravar, men proportionerna är mycket mindre.

Vid foten av Karamzins gravvård står också en tidsenlig sörjerska. Enligt Lindgren var sorgetemat ännu populärare ute i Europa än vad det var i Finland.

Familjefadern

Karamzins gravvård är även speciell eftersom det inte var vanligt att kvinnor fick storslagna minnesstenar som denna i början av förra sekelskiftet. Karamzins ansikte framträder dessutom i ett tidsenligt porträtt.

– Porträttmedaljongerna var viktiga på 1800-talet. Då var det alltid familjefaderns porträtt som prydde familjegravarna, säger Lindgren.

Porträttmedaljonger var populära under 1800-talet och ända fram till cirka 1930-talet då de så småningom började dö ut. Denna är gjord av skulptören CE Sjöstrand på 1880-talet. Bild: Foto: Sofie Fogde/SPT

Samtidigt var också gravmonument som såg ut som obelisker populära. De var ofta av svart granit och mycket polerade.

– Det ändrades i början av 1900-talet då man i stället började tycka att de var superborgerliga och gammalmodiga.

Symboler går igen

Lindgren säger att symbolerna förnyar sig i gravkonsten och upprepas med variationer.

Till exempel Jaakko Pöyrys gravmonument från 2006 är en ljusstake med en brinnande låga. Enligt Lindgren använde man lågor och lampor redan under antiken.

Enligt Gun Nylund, som driver Sjundeå Stenhuggeri, var den här slags solar en tydlig trend kring 1950-talet. Bild: Sofie Fogde/SPT

Hon nämner också duvan som symbol för den helige Anden och själafåglar som populära folkliga symboler. Förstås är även korset ett återkommande element.

Trotsa kyrkoboken

Gun Nylund säger att korset nu för tiden är antingen ett självklart val eller helt otänkbart.

Enligt henne luckras det traditionella sakta men säkert upp – med betoning på sakta. Fortfarande väljer kunderna främst kors, fåglar och blommor.

– Men allt fler tänker också tanken att i stället pryda stenen med något som symboliserar personen, säger Nylund.

Hon nämner katter, motorcyklar och dragspel som exempel. Men än så länge är det inte många som tar ut svängarna.

Gun Nylund och hennes man Frey Nylund driver Sjundeå Stenhuggeri. Stenhuggeriet är 80 år gammalt. I dag görs grovarbetet på annan plats. Bild: Foto: Privat

Nylund brukar också uppmuntra kunder att våga avvika från det som står i kyrkoboken.

– Om man kallats Kalle med K hela livet, varför skulle man då skriva Carl?

Inga verser

Nylund säger att textmodellerna också förändrats. Under början av 1900-talet använde man sig av sirliga modeller med både gemener och versaler. I mitten av seklet var det versaler som gällde.

Fåglarna ska symbolisera själen och är ett klassiskt återkommande tema på gravstenar. Bild: Foto: Sofie Fogde/SPT

– Nu går det åt det mjukare hållet med kursiv stil och både gemener och versaler igen.

Förut hade man gärna verser och titlar på gravstenen, men det är definitivt ett undantag i dag.

– Under mina 30 år har jag kanske graverat in tio verser, säger Nylund.

På 1600-talet begravdes de som hade råd, till exempel präster, under kyrkogolvet, medan det vanliga folket begravdes på kyrkogården.

Ökade krav på hygien ledde till att man i slutet av 1700-talet började upprätta begravningsplatser utanför städerna.

Till dessa begravningsplatser hörde bland annat Katarina i Karleby (1710), begravningsplatsen i Lovisa (1750), Kapellbacken i Vasa (1783), Näsebacken i Borgå (1789) och Kampen i Helsingfors, det vill säga nuvarande Gamla kyrkoparken (1790).

Källa: Memoria – gravvårdar, skulpturkonst och minneskultur av Liisa Lindgren.

Fastighetsfonder ger den privata placeraren möjlighet att dra nytta av fastighetsmarknadens stabila avkastning

Mer läsning