André Acimans mor var vild och öm, mormor ett helgon och farmor kall

– Jag ville ge mina söner en känsla av instabilitet i arv, jag stod inte ut med tanken att de skulle bli totalt amerikanska och därmed ha bara en identitet. Resultatet har blivit en pandemisk ironi, för ironin är den form som den multipla identiteten tar sig uttryck i, säger André Aciman. Bild: Niklas Meltio

André Aciman har gjort succé med romanen om två unga mäns kärlek, Call Me by Your Name. Tonårsflickor älskar den och filmatiseringen av den. För HBL:s redaktör rekommenderar han i stället en annan av sina böcker, "fast alla andra tycks avsky den".

André Aciman är född 1951 i Alexandria, Egypten. Hans familj är ättlingar till de sefardiska judar som fördrevs från Spanien och som sultanen Beyazid 1492 inbjöd att slå sig ner i Osmanimperiet huvudstad.

Acimans fars familj lämnade släktens hemstad Istanbul 1932, för att fadern som 17-åring skulle undgå militärtjänstgöring i den unga allt mer nationalistiska (och antisemitiska) turkiska republiken. Också André Acimans mormor kom från Istanbul.

– Fast jag framhärdar i att kalla staden Konstantinopel, påpekar André Aciman.

Hans familj och släkt tvingades sedan lämna Egypten på 1960-talet när Nasser-regimen började konfiskera judisk egendom, och kom efter några års vistelse i Italien till New York. Där bodde hans föräldrar tills de dog, och där bor han med sin hustru och tre söner än i dag.

Många språk, många identiteter

André Aciman har beskrivit sin mångskiftande identitet till exempel med uttryck som att "marken under mina fötter är flytande". Ett sätt att konkret närma sig det här är att reda ut hans språkbakgrund.

– Min fars familj och min mormor talade de turkiska judarnas judeo-spanska, ladino, dessutom turkiska och därtill franska, eftersom franskan på 1800-talet blev väldigt chic bland judarna i Konstantinopel. Mitt första språk blev franskan, jag gick i skola på engelska i Egypten, och efter att vi börjat förbereda avfärden från Egypten och pappa köpt italienska pass åt oss lärde jag mig italienska. Dessutom kunde vi en del arabiska, gatans talspråk – inte klassisk arabiska som är rysansvärt svårt. Det är den hopplösa kampen med att lära mig den klassiska varianten som jag beskriver i min självbiografiska debutbok Out of Egypt. Mitt professionella språk är engelska, men med mina egna söner talar jag franska, säger André Aciman.

Med alla de här bytena och förvandlingarna – vad är det då du vill föra vidare till dina barn?

– Det är en väldigt viktig fråga! Jag ville ge dem en känsla av instabilitet i arv, jag stod inte ut med tanken att de skulle bli totalt amerikanska och därmed ha bara en identitet. Resultatet har blivit en pandemisk ironi, de har ett oerhört skarpt sinne för ironi, för ironin är den form som den multipla identiteten tar sig uttryck i. De besitter och utvecklar en underbar humor som lär dem att de fundamentalt inte hör ihop med bara en sak.

Men är de judar?

– På sätt och vis men förhoppningsvis inte, säger Aciman vänligt.

Sen börjar han frenetiskt söka på sin mobil efter länken till en essä hans son Alexander Aciman skrivit för The New York Times om varför Frankrike och franskan är så viktiga för honom. ("Can a Jew Love France" heter den, och handlar också om den nya vågen av antisemitism i Frankrike.)

Det här med judisk identitet kunde vi i termer av "ja, nej, kanske och precis tvärtom" cirkla länge kring. Jag läser upp ett stycke ur en essä han publicerat i The Threepenny Review 2000, "Reflections of an Uncertain Jew", som i svensk översättning lyder så här: "Jag är en jude som älskar judendomen [judaism] så länge den finns på den motsatta stranden, förutsatt att den praktiseras av andra och jag i lugn och ro får ägna mig åt min romans med assimilationen, som jag uppvaktar med hängivenheten hos en beundrare fast besluten att förbli ungkarl."

Det är 20 år sedan du skrev det här – sen dess har mycket otrevligt hänt, bland annat har flera nya antisemitismer uppstått och slagit följe med de gamla varianterna. Du skriver också att den kosmopolitism som möjliggör mångkulturalitet bara kan existera i antigen imperier eller demokratier. Känner du dig trygg i dagens USA?

– Jag känner mig trygg i New York men skulle inte göra det i Alabama eller Mississippi, eller på många andra ställen där det inte finns en stor judisk befolkning. Det handlar inte bara om att känna sig trygg, utan om att känna att det är okej att vara jude. Frankrike, England, Österrike och många andra länder i Europa verkar bli allt mera antisemitiska. Ett alternativ till New York kunde vara Israel, men det är det inte. Jag skulle inte kunna bo där, jag kan inte språket och kan inte landets seder, och som min far skulle säga, "nej, nej, där finns alldeles för många judar". Du ser att det bor en liten antisemit i varje jude.

Det är en minoritetsreflex, att tänka att ens egen utsatthet inför majoriteten beror på en att massa andra otrevliga medlemmar av ens minoritet gör den illa omtyckt.

– Jag säger som min tant Flora: vi är de som förlorar allt vi har minst två gånger i livet. Som min far. När han var 17 måste han lämna allt han vuxit upp med i Konstantinopel. I Alexandria skapade han sig ett nytt liv, och tre decennier senare måste han lämna allt igen. I New York levde han sedan i fyra decennier i exil från det liv som var hans, en fattig man med en uppsättning ritualer som upprätthöll skenet av att allt var okej. Han åt lunch en gång i veckan på kaféet i Metropolitan Museum med sina vänner, som ett tecken på sin gamla stil, men han hade aldrig råd att åka taxi. Jag skrev en gång en text om hans död men jag har aldrig publicerat den, för den borde egentligen ha handlat om hans liv och det lyckades jag inte fånga. Jag får väl försöka på nytt.

Mor, mormor, farmor I Out of Egypt och i en väldigt fin essä publicerad i The New Yorker 2014, "Are you Listening? Conversations with my Deaf Mother" skriver du väldigt gripande om din mor som var döv, vacker, temperamentsfull och väldigt bra på att läsa på läpparna både framifrån och i profil – men uppvuxen utan tillgång till teckenspråk.

– Min mor var en mycket vildsint kvinna, mycket förfinad men vild. Hon hade haft en vild barndom och ungdom – tänk dig en döv kvinna som är suverän på att dansa jitterbug! Samtidigt var hon otroligt öm och kärleksfull, vi stod varandra så nära att hon ofta bara behövde se på mig för att veta vad jag tänkte.

Du skriver om hur hon kunde höra dina tankar – i din beskrivning av din döva mor finns redan den där drömmen om en innersta förtrolighet och närhet som sedan tar en helt annan men igenkännlig form i erotiken i Call Me by Your Name.

– Ja, den ultimata formen av intimitet, av närhet, är vad jag försöker skildra i den romanen. Där uppstår den mellan två främlingar, och den är något vi alla letar efter hela livet men en del av oss finner den aldrig. Du kan dela hela ditt liv med någon utan att den uppstår mellan er. Men den här förtrolighetens pris är att den ibland också kan vara invasiv, outhärdlig. Min mamma var tidvis outhärdlig, utan tvivel.

I Out of Egypt, din memoar, beskriver du också din mormor som du kallar Helgonet, din farmor som du kallar Furstinnan, och en massa släktingar som inte är särskilt trevliga.

– Låt oss nu kalla också Out of Egypt för roman, den är skriven som en roman. Men min mormor var ett helgon, hursomhelst, och jag älskade henne väldigt mycket. Min far avskydde hennes fromhet, och jag förstår honom för hans egen mor var en mycket kall kvinna, men ändå älskade jag henne också. Och farmor älskade kanske mig, men på ett sätt som jag inte förstod, hennes kärlek var en stel anglosaxisk kärlek. Fars släkt var en samling hemska, kalla, viktorianskt formella, arroganta snobbar som inte hade något att vara snobbiga över. De tyckte nog inte om mig heller, annars skulle det vara otacksamt av mig att avsky dem.

Men när det blir politisk kris samlas ni alla hemma hos kalla farmor, fyller salongen med madrasser, delar frugala middagar.

– Ja de där snåljåpsmiddagarna som vittnade om deras fattiga förflutna, en ihjälkokt knackkorv per man och hemlagad jogurt ... Ett typiskt judiskt beteende, eller ett beteende typiskt för alla minoriteter – man söker skydd tillsammans mot majoritets fientlighet, kurar i skymundan och hoppas att faran skall gå över.

I Acimans Alexandria fanns förutom judar också andra som drivits i exil från det kollapsande Osmanska imperiet, nämligen greker och armenier.

– Jag var ett klent barn, och när jag var sjuk brukade farmor och hennes systrar komma till sjukbädden och roa mig med historier – och gissa vad de handlade om! Jo om hur turkarna massakrerat greker och armenier i början av seklet. Var och en hade sin egen version av hur människor stympats och mördats, de hade sett det med egna ögon! Man kan tycka att det är ett barbariskt sätt att underhålla ett barn, men jag älskade det, ju hemskare dess bättre.

Två år av berömmelse

När vi talat oss varma om allt möjligt, undslipper det mig att jag gång på gång blivit lyckligt överraskad när jag bekantat mig med Acimans produktion utöver Call Me... eftersom unga personers romanser nog inte är det litterära motiv jag finner allra mest fascinerande i mitt nuvarande livsskede. Till min lättnad skrattar han och säger:

– Inte jag heller, om jag ska säga som det är.

Men när Boodi Kabbani intervjuade dig på Helsinki Lit-scenen sade du att du alltid velat vara rockstjärna, och han svarade att det är du ju nu – med tanke på att filmen och romanen Call Me by Your Name har skaffat dig en väldig skara fans och att många av dem är tonårsflickor. Hur känns det?

– Oh yeah! Jag har haft två väldigt roliga år med allt det här, men jag tar det inte på så stort allvar, det kommer att falna tids nog. Folk tror att jag blivit miljonär också men det har jag inte. Det är mina släktingar i Sydamerika som är rika, inte vi i New York.

Vilken av dina sammanlagt fem romaner tycker du jag skall läsa härnäst?

– Den som alla tycks avsky. Den heter Eight White Nights och är den bästa bok jag någonsin skrivit, jämförd med den var Call Me by Your Name en lättsam sak, lätt att skriva och synbarligen också lätt att läsa. Om Eight White Nights säger mina vänner "André, jag försökte faktiskt läsa den med det går inte..." Den handlar om en man och en kvinna som träffas på en fest, blir förälskade och sen går på bio kväll efter kväll för att se filmer av Eric Rohmer. Fast om du inte gillar Rohmer så går det ju inte.

*

Läs mera om Out of Egypt, romanen Call Me by Your Name , ladino, judiskhet, sex och förtrolighet här.

Intervjun gjordes när André Aciman besökte Helsingfors i samband med festivalen Helsinki Lit för en vecka sedan.

André Aciman

Född: 1951 i Alexandia, Egypten

Bor i: New York

Familj: Hustrun Susan Wiviott, tre söner.

Yrke: Litteraturvetare med fransk litteratur och Proust som specialitet.

Litterär produktion: Romanerna Out of Egypt (1995), Call Me by Your Name (2007), Eight White Nights (2010), Harvard Square (2013), Enigma Variations (2017). essäer publicerade i tidskrifter, samt volymen Alibis: Essays on Elsewhere (2011)

Härnäst: En uppföljare till Call Me by Your Name kommer enligt Acimans förlag att utges i år, med titeln Find Me.

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning