Analys: Kina spelade ut EU i klimatförhandlingarna

Den danske konstnären Jens Galschiots version av frihetsgudinnan symboliserar vad som bromsar klimatarbetet. Årets FN-toppmöte i Bonn avslutades natten till lördagen. Bild: Lehtikuva / AFP / Patrik Stollarz

När USA viker undan är det Kina som anger takten i de internationella klimatförhandlingarna. I brist på allierade råkade EU på defensiven på årets toppmöte.

Det 23:e partsmötet under FN:s klimatkonvention var det första sedan Donald Trumps blev president i USA. Det fick konsekvenser, men inte riktigt de man kunde ana. USA nöjde sig med att hålla låg profil utan att obstruera. David Waskow vid World Resources Institute bedömer att "Trump skapade ett vakuum som andra var snabba att fylla ut".

Att det uttryckligen var Kina som fyllde tomrummet är dåliga nyheter för EU och USA. De kommer nästa år att tvingas lägga energi på att försvara sådant vi redan trodde var klappat och klart.

FN:s klimatförhandlingar är en pågående process utan slut i sikte. Vissa av de årliga toppmötena kan beskrivas som milstolpar, främst Paris 2015 då man enades om ett avtal som gäller alla parter. Andra möten, som de två Bonnveckorna, kan aldrig bli mer än tekniska till sin natur. Det tog flera år att bygga upp Parisavtalet och det tar några år att besluta hur det ska implementeras. Så var det redan med Kyotoprotokollet.

Att framstegen i Bonn skulle bli små och ojämna var väntat, men att Kina med Indien, Saudiarabien och Iran i släptåg skulle utnyttja sin nyvunna ledarposition för att försöka omförhandla Parisavtalet var en sann kalldusch för EU och USA. "Omförhandla" är förvisso en västerländsk tolkning, men Kina drev konsekvent på att återinföra tudelningen i rikare länder som ska göra mer och fattigare som ska ha färre eller inga förpliktelser.

Då ska man minnas att en av Parisavtalets förtjänster är att det ålägger alla parter att göra någonting efter egen förmåga. Avtalet slopar tudelningen i rika och fattiga. Den har aldrig varit klockren, men med tiden har den blivit bisarr. Kina har vuxit till en ekonomisk supermakt med världens största klimatutsläpp.

Därför kan EU och USA inte acceptera en återinföring av tudelningen, och därför sköts flera beslut fram till nästa år. Då tvingas västvärlden jobba hårt bara för att försvara det som redan står i Parisavtalet.

Trovärdigheten på spel

Nästa år fortsätter förhandlarna att skriva en regelbok som säger hur Parisavtalet ska fungera i verkligheten. I Bonn skrev de ett utkast öppet för så många alternativ att det är oklart om regelboken blir klar inom ett år. Miljöminister Kimmo Tiilikainen (C) säger att det är ett måste med tanke på klimatförhandlingarnas trovärdighet.

EU och Finland kräver att reglerna ska ålägga alla länder ska mäta och rapportera sina utsläpp, och att de ska kunna verifieras, så att man vet vem som gjort vilket klimatarbete innan man beslutar sig för att göra mer. Det är möjligt att EU får betala ett högt pris för att få Kina att hålla sig till Parisavtalets anda och bokstav.

Att Kinas chefsförhandlare sade att det 130 nationer starka u-landsblocket är "enigt som aldrig förr" säger något om utfallet i Bonn. EU och USA måste finna varandra nästa år, och få en hop fattiga länder med sig. Tiilikainen påpekar att det ligger i de mest sårbara nationernas intresse att alla länder med större utsläpp (läs: också Kina) börjar strypa dem.

På klimatmötet i Sydafrika 2011 var EU framgångsrikt just för att man fick de fattiga länderna med sig. I Polen 2018 lär det bli svårt om också de minst utvecklade länderna, som normalt är kritiska till Kina, ser Kina som en allierad.

I Bonn blev EU ett offer för sin egen stelhet och för USA:s och Kinas positionsskifte. USA:s president talar om att vända Parisavtalet ryggen, men hans förhandlare jobbar konstruktivt vidare med det. Kinas ledare talar tvärtom om stora klimatambitioner, men hans förhandlare verkar jobba för något annat. Samtidigt gled EU och Afrika ifrån varandra på grund av tvister kring klimatfinansieringen.

Svårt att höja ambitionerna

Bonnmötet var det första någonsin som leddes av en liten önation. Fijis ordförandeskap misslyckades med att gå vidare på temat om hur redan uppstådda klimatskador och förluster ska kompenseras. En framgång var i stället att frågan vad världen ska göra för att skärpa utsläppen på kort sikt betonades så starkt.

EU talar ogärna om klimatåtgärder före 2020, men nästa år tar den diskussionen oundvikligen fart. Frågan är om det inte hösten 2019, under Finlands EU-ordförandeskap, blir aktuellt att revidera EU:s utsläppsmål. I dag siktar EU på att minska utsläppen med 40 procent till 2030. Nederländerna kastade i Bonn in en brandfackla: höj ambitionen till 55 procent.

Kimmo Tiilikainen avfärdade det holländska förslaget, men han sade också att man inte kan vara riktigt nöjd med Bonnmötet så länge ambitionerna inte matchar Parisavtalets tvågradersmål. Tankesättet att det brådskar, men just vi kan tyvärr inte göra hemskt mycket just nu förenar många regeringar.

Rent konkret levererade Bonnmötet ändå några delsegrar ur finländskt perspektiv:

• Ursprungsfolk ska få mer inflytande i klimatförhandlingarna, delvis tack vare Sametingets förhandlare Inka Sara Arttijeff.

• Ett handlingsprogram om jämställdhet godkändes – könsperspektivet ska beaktas i klimatbeslut och åtgärder. Hittills har det patriarkala FN-samfundet närmast betraktat kvinnor som klimatproblematikens offer, inte som en lösning.

• Jordbrukets förmåga att binda klimatutsläpp erkänns.

Medan de egentliga förhandlingarna mest filade på kommatecken visade hundratals kringevenemang och initiativ att det läggs ner både pengar och engagemang i klimatarbetet. Det svarar också bättre på budskapet i larmrapporerna om att det brådskar att agera.

I Bonn fick stenkolets mycket uppmärksamhet. Finland gick med i en allians för att fasa ut kolet. I vilken mån utsläppen kommer att minska i alliansländerna beror givetvis på vad kolet ersätts med.

Finland gick också med i en allians för länder som ska satsa mer på vad man kallar hållbart skogsbruk för bioenergibehov. Det betyder fortsatt stora avverkningar också i Kina, Brasilien, Kanada och Indonesien. Hur hållbart skogsbruket är påverkar klimatutsläppen.

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46