Valanalys: De mellanstora partierna går i motsatt riktning

Maria Ohisalo är den enda som hittills sagt sig kandidera för att efterträda Ville Niinistö som De grönas partiordförande. Emma Kari har inte lämnat besked men anses vara främsta favorit inför ordförandevalet i juni. Bild: Lehtikuva/Markku Ulander

Kommunalvalets största segrare och förlorare har rubbat den finländska partidynamiken. Därför står extra mycket på spel när De gröna och Sannfinländarna går till ordförandeval om två månader.

Kommunalvalet jämnade ut styrkeförhållandena mellan riksdagspartierna. Intressantare än att marginalen mellan ettan Samlingspartiet och åttan Kristdemokraterna minskade är att stolparna i valgrafiken överlag jämnades ut. Av det markanta trappsteget mellan "stora" och "små" partier återstår inte mycket. Den sedvanliga trion (Saml, SDP och C) tog visserligen medaljplaceringarna igen, men samtliga gick bakåt.

Sannfinländarna blev först med att rubba Finlands nästan 30-åriga tradition av tre stora partier i en klass för sig. Det skedde 2011 då man växte från marginalrörelse till nationstrea i en smäll. Populismens charm höll i sig ända tills Finland nu för första gången gick till val med Sannfinländarna i regeringsställning.

Det brast, och det med besked. Oavgjort med Vänsterförbundet och 8,8 procent är ett svagt avgångsbetyg för Timo Soini.

Kommunalvalets stora segrare De gröna klev framåt ännu mer än Sannfinländarna backade. Fjärde plats och 12,4 procent är rekord och en personlig triumf för Ville Niinistö i hans sista val.

Både De gröna och Sannfinländarna har bidragit till att avveckla dynamiken med tre stora partier och fem små. När partiordförandena slussades runt i Kommunernas hus på valkvällen skedde det i två grupper om fyra, och i början var det oklart om det var Soini eller Niinistö som skulle hänga med de stora pojkarna eller göra "småpartierna" sällskap.

Motpoler på värderingsskalan

Att De gröna och Sannfinländarna möblerar om i partidynamiken är inget unikt fenomen. I europeiska val står kampen allt oftare inte bara mellan högern och vänstern. Politiken blir att välja mellan liberala och konservativa värderingar, eller rentav mellan tolerans och främlingsfientlighet. På en sådan skala profilerar sig De gröna och Sannfinländarna som tydliga motpoler medan de är svårplacerade eller rörliga på höger–vänster-skalan.

Tittar vi närmare på Sannfinländarna och De gröna ser vi att deras marsch för att utmana etablissemanget gått i uppenbar otakt.

Sannfinländarna förbisågs i åratal tills de plötsligt svällde likt en ballong för att nu se sig punkterade av regeringsansvarets nål. De gröna har däremot sakta men säkert vuxit till sig i 30 år. Redan som små medverkade de i flera regeringar (låt vara att de ofta lämnade samma regeringar med buller och bång sedan de envist målat in sig i ett kärnkraftspolitiskt hörn).

Den här skillnaden i tillväxtsätt, säger statsvetaren Lauri Karvonen, är betydelsefull med tanke på hur stabilt de två partierna står inför framtiden. De gröna har vuxit långsammare men står stadigare. Deras problem har aldrig varit att hitta sympatisörer utan att vinna deras röster. De har uppfattats som för bohemiska eller väl alternativa, men verkar nu att för allt fler framstå som trovärdiga.

Skrällsegrar och brakförluster modell Sannfinländarna är typiska för populistpartier. Lika typiskt är att kraschen kommer i regeringsposition. Att jobba vidare efter en djupdykning blir en sann utmaning för Timo Soinis efterträdare.

Viktiga ordförandeval

Men, påpekar Lauri Karvonen, med ett väljarstöd på närmare 9 procent är Sannfinländarna alls inte utplånade. Partiet har byggt upp en stor organisation i hela landet. Trots brakförlusten tar 769 sannfinländare plats i de nya fullmäktigeförsamlingarna. Jämför det med 536 platser för de citykoncentrerade gröna.

Sampo Terho är favorit att ta över som ordförande i Sannfinländarna när Timo Soini lämnar posten i sommar. Bild: Lehtikuva / Martti Kainulainen

Framtiden är vidöppen för båda partierna, och i sommarens ordförandeval står väldigt mycket på spel. Om Sampo Terho ska leda Sannfinländarna får han nöja sig med att leda ett lite mindre parti än Timo Soini gjorde, bedömer Karvonen. Det finns en viss främlingsfientlig väljarpotential, men den är betydligt mindre i Finland än i många andra europeiska länder.

Ett rimligare alternativ för Terho är att försöka sig på den beprövade "vennamoismen", den som Soini förädlade när Sannfinländarna växte fram ur Landsbygdspartiet. Då blir Terhos utmaning att locka till sig väljare ur det arbetarsegment som velar mellan vänstern och Sannfinländarna. Det kan bli tufft.

För De grönas blivande ordförande blir det otacksamt att profilera sig mot en meriterad Ville Niinistö som precis lyft partiet, men å andra sidan, menar Karvonen, står den nya ordföranden stadigt. Han är övertygad om att De gröna inte faller med Niinistös avgång eftersom "lyskraftiga personer inte är en bristvara hos De gröna".

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Närvårdare Pia Lemberg studerar vidare på läroavtal: ”Vård i livets slutskede ligger nära mitt hjärta”

Mer läsning