Amos och tornet

Hbl-tornets förebild. Amos Anderson fastnade för de små tornen i Dogepalatsets hörn på en målning av G.W. Palm. Bild: Stella Ojala

Hbl-husets torn är ett karakteristiskt inslag i stadsbilden, och har, alltsedan Erik Bruun tecknade av det, varit ett väsentligt inslag i Hbls typografi.

Länge fanns det som tydligt blickfång på tidningens förstasida, så försvann det, men har nu, efter läsarprotester, återfått sin plats, om än i lite mindre format.

Tornbildens historia kan man möta på Amos Andersons konstmuseum, där den återberättas i den utställning och utställningsbok, som presenterar de viktigaste bitarna av museigrundarens samling av äldre utländsk konst.

Tittar man noga efter ser man i byggnadens hörn var sitt litet torn, som precis ser ut som Hbl-tornet.

Åker man upp med Amos-museets hiss paraderar Hbl-tornet tydligt som fotografisk brännpunkt i det omgivande kvarteret Tuppens byggnadsmassor. Stiger man av på femte våningen finner man i Amos Andersons gamla privatkabinett en målning av den svenske konstnären G.W. Palm med motiv från Venedig.

Målningens högra halva domineras av Dogepalatset, och tittar man noga efter ser man i byggnadens hörn var sitt litet torn, som precis ser ut som Hbl-tornet.

Anderson hade 1920 köpt målningen jämte en del annat lösöre av den konkursfärdige kammarherren Linder i Svartå. Då tavlan kom upp på hans vägg fäste han sig särskilt vid det lilla tornet i Dogepalatsets hörn.

När han 1925 gav arkitekten W.G. Palmqvist uppdraget att rita Hbl-huset bad han uttryckligen honom kröna byggnaden med ett sådant torn.

Detaljen berättar en hel del om Amos Anderson som konstsamlare. Han tittade nog efter vad det var han fick.

Bild: Tor Wennström

Den konst han skaffade var till en början framför allt avsedd för inredningen av det hem han inrättade på Georgsgatan 27. Ensamstående som han var var hemmet framför allt en plats där han skulle kunna ta emot gäster.

Föremålen han omgav sig med skulle inte bara vara representativa utan även ansluta sig till hans livsinställning och tankevärld. Dit hörde framför allt en katolskt färgad andlighet och i konsten var renässansen den period han kände varmast för.

Den nu pågående utställningen – som visas i det permanenta hemmuseet jämte de intill liggande salarna och pågår ända till midsommar – visar både på möjligheterna men också svårigheterna när det gäller någonting så ambitiöst som att starta ett konstmuseum.

Främst skulle museet främja inhemskt samtida konstliv, men heminteriören och de par dussin tidiga köpen fanns tidigt i bakgrunden som en stomme.

Det är dem man nu tagit fram och försökt ge den hedersplats de hittills inte riktigt kunnat nå när det gällt att väcka tittares intresse.

De har samlats ihop från förskingringen och ett tjugotal har dessutom fått genomgå grundlig restaurering och ingående analys. Resultaten finns framlagda i en engelskspråkig skrift, redigerad av Synnöve Malmström som också skrivit de flesta texterna. Den lilla kollektionen ger, för den som orkar fördjupa sig i den, små introduktioner till en lång rad nyckelfrågor i renässansens konstvärld, nog så nyttiga vid besök också i rikare museers överdådiga salar.

Dessutom ger den en intressant vinkel på samlaren Amos Andersons känsla för bildkonstens möjligheter att svara mot ett andligt behov av historisk samhörighet.

En linje som han elegant ville antyda med det lilla tornet på hans viktigaste byggnad i det centrala Helsingfors.

Erik Kruskopf Konstkritiker

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning