Jimmy Webbs stilmässiga palett är osedvanligt bred

Jimmy Webb är ingen häv pianist, men han har utmärkt sig med otaliga odödliga klassiker.Bild: Sasa Tkalcan

70-årige Oklahomasonen gör ett oförglömligt intryck på Mats Liljeroos.

Det finns legender och så finns det legender. Vissa drar fulla stadion med tveksamma musikaliska meriter i bagaget, andra har meriter så det räcker och blir över men fyller inte ens Helsingfors festspels tält vid Tokoistranden.

70-årige Oklahomasonen Jimmy Webb lät sig dock inte bekomma utan spelade häromveckan ut hela sitt register av genomsympatisk mellanvästerncharm och publiken var såld. Och det med all orsak. Webb är i och för sig ingen direkt häv pianist, stundtals är det väl si och så med sången och andras versioner av låtarna har mestadels varit populärare än hans egna.

Killen har dock skrivit en bunt odödliga klassiker och jobbat med/tolkats av figurer som The Supremes, Frank Sinatra, Nina Simone, Glenn Campbell, Barbara Streisand, Joe Cocker, Linda Ronstadt, Carly Simon och George Martin och även om han nu sjabblade bort såväl MacArthur Park som, inte minst, Highwayman handlade det om en nog så fascinerande odyssé genom den amerikanska populärmusikens 60- och 70-tal.

Frågar ni mig kan jag berätta att den bästa populärmusiken någonsin, oavsett kön och pigment, har producerats i USA under sent 60-tal och större delen av 70-talet och sträcker sig från blues, southern boogie, bluegrass och folkrock via den estetiskt enormt mångfasetterade singer-songwriterrörelsen till rhythm and blues, soul, funk och fusionsjazz. Bara för att nämna några exempel.

Jimmy Webb hör till de mer sofistikerade låtskrivarna inom diverse genrer såtillvida att han, liksom kolleger som Joni Mitchell, Carol King och Randy Newman, som pesten skytt alla former av vedertagna melodi- och harmoniföljder samt textmässiga klichéer och redan i tidiga alster som Up, Up and Away och Wichita Lineman gått sina egna vägar.

Webbs stilmässiga palett är därtill osedvanligt bred – vilket även förklarar det osedvanligt breda artistgardet som fattat tycke för hans alster – samtidigt som en helt egen, säregen stämma gör sig gällande i de flesta låtar oavsett decennium, tematik eller estetik.

En stämningsfull stund med klassisk americana, med andra ord, och döm därför om min förvåning när jag omedelbart efteråt spontant ramlar in på Juttutupa och allt bara fortsätter, om än med tyngdpunkten lagd på rotmusik och då inte minst dess utlöpare countryn.

Det handlade om måndagsklubben Hilland Mondays, en del av det 2005 av Antti Vuorenmaa grundade skivbolaget Hilland Records konsertverksamhet. Klubben, som flyttat från Boothill till Broholmen, bjuder på ett tvärsnitt av den mer sydligt orienterade americanan och i husbandet finner vi förutom Vuorenmaa fingerplockande Telecastervirtuosen Pauli Halme samt en uppsjö gästande förmågor.

Bland dessa bland annat tvenne skönsjungande damer på bas respektive akustisk gitarr och på spellistan fanns, förutom egna alster, en hel drös slitstarka outlaw-countrylåtar från till exempel The Highwaymens (Willie Nelson, Waylon Jennings, Kris Kristofferson och Johnny Cash) repertoar samt en skönt svängande version av Oklahomasonen J J Cales Call Me the Breeze. Visst var det väl synd att ingen kom på att sammanföra en levande legend med hans entusiastiska efterföljare.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00