Ambitiöst om tennisens historia

Jan Korander och Meri Anna Hulkkonen gestaltar tennisens historia i Ensemble Bulleribocks föreställning Boris & Becker. Bild: Niklas Ekman/Pressbild

Ensemble Bulleribocks nya barnföreställning är rolig och kreativ men lite väl ironisk, anser recensenten.

Boris & Becker

Text: Lasse Garoff och Jesper Karlsson. Regi: Janne Pellinen. Scenografi: Annina Nevantaus. Ljud: Jani Orbinski.

På scenen: Meri Anna Hulkkonen och Jan Korander.

Föreställning på Hangö Teaterträff 7.6.

Tennislegenden Steffi Graf möter tennisens uppfinnare, major Walter Clopton Wingfield och den svenske tennisfrälste kungen Gustaf V i ett tält i Granfeldtsparken i Hangö där barnföreställningen Boris & Becker visas under Hangö Teaterträff.

Det är ett härligt intellektuellt ambitiöst koncept pjäsförfattarna Lasse Garoff och Jesper Karlsson skapat för Ensemble Bulleribock: tennisens historia och verkliga historiska personer varvas med sagoväsen och hejvilt fabulerande. Garoffs och Karlssons kärlek till skrönan är uppenbar.

Berättarglädjen är också stark i Janne Pellinens regi där det bara behövs lite lina och nät för att skapa mäktiga scener. Scenografen Annina Nevantaus har förstås också en viktig roll i den här processen.

Det är emellertid ett omfattande material med ett stort persongalleri, många textuella nivåer och Lennart Hellsing-aktig ordkonst, som alla gånger inte är helt lätt att följa. Den karismatiska duon Meri Anna Hulkkonen och Jan Korander – pjästitelns mystiska Boris och Becker – ger sitt allt för att hålla berättandet i styr och samtidigt leverera både skruvade personer och sångnummer. Det är rörigt och lite ansträngande speedat ibland, men ofta också riktigt kul.

Ett viktigt inslag är Jani Orbinskis stämningsfulla syntmusik som hör ihop med en allmän åttiotalskänsla hos föreställningen. Tennisen förknippas ofta med åttiotalets yuppiekultur och på scenen eldar man på med svettband och färgade solskärmar. Inte att förglömma den giftgröna sportdrycken Boris och Becker sippar på.

Retrostuket uppskattas förstås främst av den vuxna publiken, liksom många av skämten i föreställningen överlag. Medan mycket säkert också går hem hos barnen, känns den starka ironiska tonen ibland problematisk, till exempel när Jan Korander med en raljerande ton konstaterar att de levde lyckliga i alla sina dagar och ingen förde några krig längre. Det överdrivna tonfallet har en förvirrande effekt inte minst då barnteater i vanliga fall är ett av få ställen där man faktiskt tillåts vara idealistisk och tro på lyckliga slut.

Isabella Rothberg Teaterredaktör

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Efterfrågan ökar men under svåra tider är det upp till bevis för private banking-tjänster

Mer läsning