Älskade kulturman, svala kulturkvinna

Olavi Uusivirta, Kim Bodnia och Matleena Kuusniemi i ett drama om kärlek, passion, ambition och musik. Bild: Mjölk Movies, Malla Hukkanen

Det finns något sant i den finska filmen Violinistens bild av människor som satsar allt på sin konst. Huvudpersonens dubbla blick på sig själv inifrån och utifrån är typisk för kvinnliga konstnärer.

DRAMA

Violinisten. Regi: Paavo Westerberg. Manus: Emmi Pesonen & Westerberg. I rollerna: Matleena Kuusniemi, Kim Bodnia, Olavi Uusivirta, Samuli Edelmann, Misa Lommi. Premiär: 5.1.

Karin Nordström (Matleena Kuusniemi) är en världsberömd finländsk violinist. I filmens inledningsscen är hon solist i Köpenhamn för den karismatiska dirigenten Björn Darren (Kim Bodnia). Mellan dem råder den sortens innerlighet som fötts av ett långt professionellt förflutet med gemensamma nytto- och nöjesämnen.

Men en kväll skadas Karins händer i en bilolycka och hon kan aldrig spela mer. För henne, en bit över fyrtio år, leder det till kris. Hennes snälla man Jaakko (Samuli Edelmann) som blir mest upphetsad av att laga mat förstår ingenting, utan tycker hon borde vara glad över att hon lever. Hennes unga son spelar fiol för att få mammas uppmärksamhet. De bor i en vacker arkitektritad funkisvilla vid en grå sjö där hon går omkring ute vid isranden och sörjer. Det sista Karin vill är att undervisa, enligt devisen Those who can do, those who can't teach, men hon får vackert krypa till korset.

Hon möter unga förmågor, bland annat Antti (Olavi Uusivirta) och hans mera uppenbart begåvade flickvän (Misa Lommi). Karin bestämmer sig för att Antti är stjärnskottet och börjar ge honom privatlektioner – och efter en tid mer än så. När Björn Darren har en plats öppen för en solist satsar Karin allt på att Antti ska få den – och att därmed förverkliga även sina nya professionella ambitioner.

Musikergenren

Violinisten (Viulisti) är en spännande film, eftersom den både vill ha sina klichéer och äta dem. Därmed vet man aldrig helt var man har den, vilket är uppfriskande. Detta är typiskt för filmer skrivna av kvinnor, denna gång av Emmi Pesonen, även om regissören Paavo Westerberg delar äran.

Här finns den klassiska uppställningen – se till exempel Ingmar Bergmans Höstsonaten eller franska Vinterhjärta – om den passionerade konstnären som ger konsten allt och ignorerar sin omgivning. Här finns det intima, stundvis sadistiska förhållandet mellan mentor och elev, som i Whiplash, men denna gång med klassisk musik och sex. Här finns den klassiska musiken och högkulturen som något nästan religiöst att hänge sig åt, värd nästan vilka offer som helst, som i Allt det som du älskar som var Alicia Vikanders genombrottsfilm. Här finns musikens sinnliga dimension, med instrumentet som en del av kroppen som kräver all utövarens sensualitet och motkraften disciplin. Här finns kulturmannen – eller kvinnan – som tack vare sin karisma och idolposition tar vad hen vill ha. Med den här kortpacken blir det många möjliga upplägg.

Manligt/kvinnligt

Kim Bodnia är perfekt som dirigent, en grånad björn med en så varm och orädd blick att man förstår att musikerna följer honom vart som helst. I stormens öga står han på sitt podium, beredd att göra vad som helst för att få den musik han vill ha ur sina musiker, även om det innebär att skrämma dem, röra dem, manipulera dem. Matleena Kuusniemis Karin (med sitt bergmanskt klingande namn) är ambitiös och hungrig efter framgång – det är lätt att se hur hård hon tvingats bli för att komma så långt. En självklar sexism blottas i musikbranschen, liksom äktenskapets dubbla standard: en kvinna måste vara mjukare för att hon är mor och hustru, oberoende av sin karriär. I den knappa, taffliga dialogen med Samuli Edelmanns äkta make avslöjas hur sammanbiten och missnöjd han är. Men jag tycker det finns något sant i bilden av människor som satsar allt på konst: den ensamheten, den gemenskapen.

Filmen är visuellt stilig som det anstår ämnet: finsk design och högkultur. Däremot är sexscenen filmad ur fel perspektiv: vi borde få se Karins blick på mannen, men det vi får se är regissörens blick på henne. Här avslöjas problemet med att självklart låta henne inneha huvudrollen, i stället för att betrakta henne som ett neurotiskt objekt utifrån – fast just den dubbla blicken på henne själv, inifrån och utifrån, må vara typisk för många kvinnor och kvinnliga konstnärer. Och den är just hindret för att bli den där härliga, varma, ångande självklara kulturmannen.

Sara Ehnholm Hielm filmkritiker

Bli kock i Axxell

Svenskfinlands kändaste kock, Micke Björklund, har trätt in som mentor och mecenat för Axxells kockutbildning i Karis, för kockutbildningens framtid och Finlands matkultur. 8.10.2019 - 11.40

Mer läsning