Älskade demonregissör

Ingmar Bergman regisserar Bengt Ekerot som Döden i Det sjunde inseglet.Bild: AB Svensk Filmindustri

Jane Magnussons uppfriskande dokumentär om Ingmar Bergman tar avstamp i året 1957 då Bergman började använda sig själv som material.

DOKUMENTÄR

Bergman – Ett år, ett liv

Regi: Jane Magnusson

Året 1957 var avgörande i den 39-årige Ingmar Bergmans liv. Han var ofattbart produktiv med premiärer på filmerna Det sjunde inseglet och Smultronstället, teaterpjäserna Peer Gynt och Mistantropen, plus lite radiodrama och tv-produktioner – och i arbetet med dem fick han fria händer för första gången. Och han insåg att hans filmer måste handla om honom själv för att bli bra. Det kunde konkret ske genom att han under månaden maj, inskriven på sjukhus för utmattning, skrev sin kanske mest älskade film Smultronstället kring frågan: Vad händer med en människa som försummar allt för sitt jobb? Sedan gick kamerorna i gång i juni.

Från de här två premisserna utgår regissören och Bergmankännaren Jane Magnussons nya dokumentärfilm. Den hyllar Bergmans 100-årsjubileum och försöker hitta något nytt i ganska välfiskade vatten – Mikael Timms utmärkta biografi Lusten och Dämonerna, som också utgår från filmerna och arbetsdagböckerna, verkar vara välanvänd. Trots en ganska bekant historia lyckas filmen, tack vare klippen av Bergman själv, ofta vara rolig och livlig, men även kritisk med lätt hand.

Den frågar förbluffat: Hur kunde han jobba så mycket? Hur kunde en svensk filmregissör nå världsrykte, bli den mest belönade regissören i Cannes genom tiderna och få tre Oscar för bästa film? Och hur kunde han få en sådan makt: Dramaten blev på slutet som hans barndoms dockteater och hans inflytande på filmstiftelsen var lika starkt. Och där kunde han bete sig som värsta primadonnan.

Fadersmord

Magnusson upprepar sina älsklingsteser lite väl ofta och begränsningen till just året 1957 håller inte alls, men hon är uppfriskande intresserad av att hålla fokus på Bergman som niobarnsfar och hur han gick från kvinna till kvinna. Hon påpekar att slående många först jobbade under honom. Ändå har ingen av kvinnorna ett ont ord att säga: Liv Ullman utbrister med tårar i ögonen att han aldrig gjorde henne illa utan var hennes bästa vän. Dessvärre får även onödiga kändisar som Barbra Streisand försäkra hur gärna hon hade blivit regisserad av Bergman, vilket aldrig skedde.

Däremot förekommer det gott om avundsjuka teatermän, som en odräglig Thommy Berggren och Stefan Larsson, som ändå säger att Bergman var den viktigaste svenska konstnären alla kategorier och det kommer aldrig en ny. Thorsten Flinck berättar om en brutal utskällning och mellan raderna hänger anklagelsen att Flinck aldrig blev den regissör han kunde ha blivit just därför. Fadersmord pågår.

Urberättelsen

Alla som sett Fanny och Alexander har en bild av Bergmans barndom: den stränga prästfadern, den besinningslöst älskade modern. Ett scoop som Magnusson hittat i arkiven är en intervju med brodern Dan som hävdar att det var han som blev slagen, inte Ingmar. Den intervjun satte Ingmar stopp för och den visas för första gången nu. Ingmar sade själv att hans äldre bror skadades slutgiltigt och för gott av deras uppfostran, medan han lärde sig ljuga. En av Magnussons insikter är att Ingmar antagligen inte var filmens Alexander, utan Fanny: barnet som såg sitt syskon bli misshandlat utan att förmå ingripa.

Sedan följer en bild av en yngling som vantrivdes i sin kropp, inte kunde dansa och spela tennis och började göra teater för att närma sig kvinnorna. Här ingår mera snaskiga avslöjanden om bland annat Bergmans första kvinna som gjorde honom svartsjuk, och ömsesidigt våld antyds, han "öppnade gallret och släppte ut en galning".

På arbetsplatsen var han oregerlig och hatad av alla, på grund av sin stora osäkerhet. Eftersom han var livrädd för att inte göra filmer som var tillräckligt bra hade han ständigt ont i magen, åt filmjölk och mariekex för att kurera sig, drack ingen sprit och använde inga droger (annat än sex, som en intervjuad säger). För att inte förgås av ångest måste han alltid börja på nästa projekt innan det tidigare hade premiär.

Förlösningen

Men enligt Magnusson lättade allt detta då Bergman började använda sig själv som material: "I filmerna är Bergman världens ärligaste man och han börjar 1957". Han blev punktlig och disciplinerad, ville vara en god hantverkare. Själva definitionen av en demonregissör men han dompterade sina hjärnspöken, inte skådespelarna.

Bergman hävdade alltid att han aldrig hittade på något, utan allt i hans filmer hade han iakttagit i verkligheten. Det får man naturligtvis ta med en nypa salt – i hans mest ikoniska scen spelar Döden schack – men allt hade han känt (i det här fallet dödsskräck, som botades av filmen). Alla hans filmer handlar om att tala sanning. Men trots sitt rykte som världens mest seriösa hade filmerna oftast en underström av lust, livsglädje, humor, ljus.

I inspelningssituationen var han sensuell, närvarande, känslig, omtänksam. Han älskade sina skådespelare trots att han i livet var notoriskt trolös både i vänskap och i kärlek. Trots hans oerhörda närvaro, som alla hans skådespelare vittnar om, sade han själv: "kameran har alltid sett mycket mera än jag sett. Det är ett otroligt instrument för att registrera människosjälen och hur den uttrycks i människans ansikte."

Och den insikten var nyckeln till Bergmans storhet som filmskapare. På sätt och vis bestod den i att passa på skådespelarens ansikte för att fånga ögonblicken av sanning. Lika känsligt som en seismograf registrerade han känslorna som passerade likt vågor över dem. Alla ord, all möda, all arbetsmoral, all dramaturgi, allt förtroende fanns till för detta: att se in i en annan människa.

Sara Ehnholm Hielm filmkritiker

Dagens vardagsrum är köket

Köket är i dag mycket mer än en plats för matlagning. All orsak att satsa på kvalitet och planering då man bygger ett nytt. 13.8.2018 - 13.34