Jouko Turkka – älskad, hatad, aktad, föraktad

Regissören och författaren Jouko Turkka var en av de mest omstridda gestalterna inom finländsk teater.

Regissören och författaren Jouko Turkka (1942–2016) är död. Han var en av de mest omstridda gestalterna inom finländsk teater. Hans uppsättningar, hans böcker, hans kontroversiella person och inte minst hans period som professor och rektor vid Teaterhögskolan har väckt passioner både för och emot och gett stora rubriker i media.

Turkka avslutade sina registudier vid Suomen teatterikoulu 1966. Som chef för stadsteatern i Joensuu ställde han första gången till med rabalder 1971 då han ägnade sig åt yttersta vänsternpolitik och politisk teater. Han avskedades, varpå artisterna ockuperade teatern.

Den organiserade politiken lämnade han snabbt. 1972 försökte han komma in i riksdagen på DFFF:s lista, men hans 1085 röster räckte inte till. Han avsade sig nu "politisk retorik", den fungerade inte på teatern, ansåg han. Men hans särintresse förblev "slutet på kapitalismen", enligt Vem och Vad (2000).

1970-talet var Turkkas guldålder som regissör. Då följde starka, suggestiva uppsättningar som medverkade till att han geniförklarades: Daniel Hjort på ÅST (1973), Jussi Kylätaskus Runar och Kyllikki på Kotka stadsteater (1974). På Helsingfors stadsteater: Hannu Salamas Siinä näkijä missä tekijä (1976), Unga värdinnan på Niskavuori (1977), Joel Lehtonens Putkinotko (1978), Strindbergs Spöksonaten samma år och Maiju Lassilas Viisas neitsyt (1979).

Jouko Turkka i färd med att regissera Sju bröder för TV 2 i Rengo intill Tavastehus. Bild: Marja Seppänen-Helin

Förväntningarna var alltså stora på Teaterhögskolan då han tillrädde som rektor.

Bara genom att trotsa tabun kan teatern vara kreativ, ansåg Turkka. Hans urvals- och arbetsmetoder på Teaterhögskolan väckte småningom allt häftigare kritik. Många skyggade för hans till sin spets drivna naturalism, protesterade mot att utbildningen i så hög grad betonade det fysiska, och mot att de unga skådespelarna lärdes att darra, drägla, kissa och snora på scenen.

Men det fanns också försvarare. En teaterpolitisk skandal och häftig debatt utbröt 1987 då Jumalan Teatteri med fyra Turkka-elever, i en anarkistisk attack mot det i deras ögon ruttna samhället skyfflade in avföring på en teaterscen i Uleåborg där det som bäst hölls teaterdagar. Kalabaliken blev inte mindre av att Turkka till en början försvarade och berömde sina elever. Dåvarande undervisningsministern Gustav Björkstrand och en överväldigande opinion krävde Turkkas huvud på ett fat. Men skolan stödde honom och han stannade till 1995 som professor i regi.

Turkka har uttryckt sina anarkistiska idéer, sin lust att provocera, chockera och förlöjliga i hans ögon misshagliga människor och samhällsfenomen bland annat i de kaotiska böckerna Selvitys oikeuskanslerille, Häpeä och i pjäsen Presidentin dementia 1994 på Kansallisteatteri (med Kekkonen som fiktiv men fullt igenkännbar lyteskomisk person) och i Connecting People, Köp en liten människa, år 2000, med Nokias Jorma Ollila som suspekt huvudperson. Den sistnämnda pjäsen bojkottades av skådespelarna på Turun kaupunginteatteri. De fruktade knappast Nokias reaktion, kanske fick de nog då det kom fram att Turkka själv var Nokiamiljonär. Pjäsen sattes sedan upp i Tallin av Erik Söderblom, själv Turkkaadept i tiden.

De av Turkka själv skrivna och regisserade karnevalistiska pjäserna på 90-talet med ett myller av tankenystan har inte hållit samma kvalitet som hans ungdomsregier. Den humoristiska komedin om kärlekskarusellen Rakkaita pettymyksiä rakkaudessa (1996) hör ändå till dem som togs positivt emot av publik och recensenter.

Ibland svek Turkkas omdöme honom helt. Det verkliga bottennappet kom i Teater Viirus pjäs Att hyra en kändis, där Marika Parkkomäki (kändisen) förnedrades å det värsta, tvingades klä sig naken, lindades in i lakrits från topp till tå, lakrits som "hungriga" gubbar på första raden tilläts slicka i sig. Också Pia Runnakko förhånades och fick ta del av maestrons rabiata utbrott. Småningom blev det för starkt också för Viirus manliga medlemmar Johan Storgård och Mats Långbacka sparkade Turkka mitt i pjäsen. Något som på teatrarna anses vara ett majestätsbrott av första graden. Men här det enda rätta, alltså. Paul Olin, som mobbades av Turkka på ett rent djävulskt sätt, har i Viirusboken (red. Jan Nåhls) gett en skakande bild av vad som hände under hans tid i helvetet, som han uttrycker saken. Så Turkka, som ibland spelade ut en pojkaktig charm, lät alltför ofta den svarta oberäkneliga demonen inom sig ta makten.

1990 fick Turkka statens konstnärsstipendium på femton år. Han fick också priserna Kritikens sporrar 1969, Årets Teaterbragd 79, J. H. Erkko-priset 1981, Nordiska hörspelspriset 1993, Lea-priset tillsammans med sonen Juha Turkka 1995 och Kiila-priset 1997.

Regissören och författaren Turkka visar upp stenar från sin hemgård i Birkala i april 2012. Bild: Vesa Moilanen

Margita Andergård

Fakta

Jouko Turkka

Teaterchefen och regissören Jouko Veli Turkka föddes den 17 april 1942 i Birkala. Turkka avslutade sina studier vid Suomen teatterikoulu 1966 och verkade som chef för stadsteatrarna i Seinäjoki och Joensuu på 1960- och 70-talen. Han var chef för Kotka stadsteater 1973-75 och biträdande chef för Helsingfors stadsteater 1975-82.

Vid Teaterhögskolan verkade han som professor i scenframställning 1981-84, rektor 1982-85 och professor i regi 1985-90.

Han dog av en långvarig sjukdom den 22 juli på ett serviceboende i Birkala.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00