Allt kött är hö

Det finns en del blanka, raka spikar i boken, men som regel är det svårt att dra enkla, obrutna linjer genom Birgitta Lillpers poesi – den beter sig mer som en skogsstig, konstaterar recensenten.

POESI

Birgitta Lillpers

Anteckningar om hö

Wahlström & Widstrand 2016

Inifrån en svår sjukdom kommer Birgitta Lillpers senaste diktsamling, Anteckningar om hö. En omöjlig bok att skriva, eller absolut nödvändig – i alla händelser ett smärtsamt och sällsamt poetiskt vittnesbörd; man skulle helst bara vilja citera i stället för att ofreda dikten med en massa sekunda tydning. Men låt gå.

Höet i Lillpers nya dikter är både bokstavligt och representativt. Det är markernas och ängdernas gräs och örter som blir djurens foder men det är också förbundet med en själva tillvarons realitet, ett slags livsmönsterfigur, kunde man säga, som jag tror varit viktigt för Lillpers ända sedan debuten 1982, tvärs genom såväl romaner som diktsamlingar. Det handlar om återkomst, platstillhörighet, landskaplig vana. I den nya boken finns flera kärleksfulla, sakkunniga dikter om att hässja hö (på gammaldags vis), men höet är också inskrivet i den olösbara, mångformiga och oberäkneliga gåta som är livet.

Cancern och höet

Där ingår också, händelsevis, kampen mot cancern. Sysslandet med höbärgningens många moment är vid sidan av strålbehandling, terapi, landstingsvita korridorer, glättiga diakoner och sentimentalt psykologiserande, alltför unga läkare egentligen fullkomligt absurd, men här ligger också hela textens spänningsfält. Höet är å ena sidan en konkret och därför vettig syssla. Å andra sidan: allt kött är hö; allt är – ur ett visst perspektiv – absurt: "Krogen erbjuder föda / pocherad i hö / kokt i höbuljong / tillagad med rökt höolja / och serverad med bränt hö". Eller när Lillpers uttrycker saken i ett annat förtvivlansregister:

Sakerna löjliga. Det

löjliga i sakerna.

Det sagda löjligt, liksom det

man tänkt göra

Somliga, lite längre avsnitt har karaktären av fragmentarisk och uppriktig journal, men Lillpers är skicklig på att tala om det svåraste och samtidigt förlägga det privata till omskrivningens frekvens. Hon kan också skala ner språket så att det börjar genljuda i vem som helst: "Du måste bli sämre / innan / någon hjälp / ens kan / övervägas". Eller det här, en av bokens starkaste ögonblick:

till sist

står jag och skriker

ut mot en väldig öppning

utan färg

till vad

det öppnas

vet jag inte

men en öppning

utan färg och

för vid

för allt

som kan ropas

Det finns en del sådana blanka, raka spikar i boken, men som regel är det och har alltid varit svårt att dra enkla, obrutna linjer genom Lillpers poesi – den beter sig mer som en skogsstig: slingrande, sig delande, plötsligt otydlig, uppslukad av det större rummet (vegetation, minne, motstridiga sinnen), därpå åter otvetydigt upptrampad, men alltid liksom spräcklig, strävt livaktig.

Häri blir Lillpers landskap – vars förlaga gissningsvis för det mesta är Orsa i Dalarna, denna gång även med utflykter till det urbana, bland annat Manchester i England – snarare utsnitt och avgränsning hellre än totalitet. Kosmos får förstås ändå rum, till exempel i undersamma dikter om fladdermusen, om haren, om amiralen (fjärilen), om alla blomarter som återkommer, mejas, torkas, ätes, återkommer. I dikten, i alla fall inte i den betydande dikten, kan ingen sjukdom segra.

Erik Bergqvist

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00