Alla människors lika värde

Homo sapiens-rättigheterna kan inte betyda automatiskt inträde i välfärdsstatens solidaritetspakt.

Det politiska språket vimlar av ord som få förstår och färre kan förklara. Ett av dessa är alla människors lika värde.

De mänskliga rättigheterna och de motsvarande skyldigheterna kan betraktas från tre olika perspektiv. Först är det värde som alla människor har som medlemmar i gruppen Homo sapiens. Detta är de inledande principerna i FN:s allmänna förklaring. Människan har rätt till dignitet, fysisk integritet och att tänka och tala fritt. Den motsvarande skyldigheten är att låta bli att kränka sina medmänniskor. Därför kallas de negativa rättigheter. De positiva rättigheterna till till exempel utbildning, försörjning och vård förutsätter att man kan övertyga andra att ta på sig de motsvarande skyldigheterna. De mänskliga samhällenas grundfråga är hur detta görs.

Utifrån det andra perspektivet är människan en individ med en personlig historia, handlingar man gjort och lämnat ogjorda. Som person är människan ansvarig för sitt liv. De positiva rättigheterna är inte något man kräver utan vad man förtjänar. För att tillspetsa det, som en Homo sapiens hade Adolf Hitler människovärde, men som person kan han knappast anses ha samma värde som Nelson Mandela.

Människan är dock inte ensam i universum utan ett flockdjur. I det tredje perspektivet är människan delaktig i ödesgemenskaper, familj, släkt, klan och nation. En stat formas av ett samhällsfördrag, vilket ger medborgaren skyldigheterna att följa lagen och betala skatterna och kan därmed kräva att staten garanterar säkerhet mot yttre och inre hot och löser konflikter mellan olika intressegrupper. Välfärdsstaten är en solidaritetspakt mellan personer med olika förmågor vilka dock som medborgare har likvärdiga rättigheter. En stat har ett särskilt ansvar för sina medborgare, inte för hela världen.

Om Homo sapiens, personen och medborgaren kletas ihop blir det förvirrat.

För de negativa rättigheterna kan man stipulera universella normer. De positiva rättigheterna beror på hur personerna i ödesgemenskapen presterar, och hur solidaritetspakten mellan medborgarna formas. Detta påverkar vad som kan anses vara människovärdigt behandlande av gamla och sjuka. Som personer har de flesta bidragit till samhället och har därmed rättigheter. De som fötts med funktionsnedsättning kan som medborgare ha rättigheter utan egen förtjänst. Mängden resurser som kan anslås till vården beror på hur de arbetande personerna uppfyller sina plikter. En nation som inte skött sin ekonomi kan inte heller sköta sina gamlingar. Om flertalet av personerna tar mer än de ger faller solidaritetspakten.

Den stora moraliska frågan är, vilka kan tillåtas överge sina ursprungliga ödesgemenskaper och få tillträde till en annan? Homo sapiens-rättigheterna kan inte betyda automatiskt inträde i välfärdsstatens solidaritetspakt. Ger man alla fritt tillträde blir Finland hela världens socialkontor och balansen mellan rättigheter och skyldigheter rubbas. De som bidragit mister sina rättigheter, vilket i sin tur vore ett brott mot deras människovärde som personer och medborgare.

Så länge resurserna är begränsade är vi tvingade att göra skillnad mellan Homo sapiens, personen och medborgaren. Därför måste det samtidigt finnas universella mänskliga rättigheter, inkomstskillnader, immigrationspolitik och gränskontroller.

Paul Lillrank professor vid institutionen för produktionsekonomi vid Aalto-universitetet

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46