Alla har vi våra käpphästar

Tävling. Aisku hoppar med sin käpphäst.Bild: Stefan Bremer

Hobbyhorse Revolution är en dokumentär om unga kvinnor och, ja, käpphästar. Sällan ser man dokumentärer med samma insyn i flickrummet.

DOKUMENTÄR

Hobbyhorse Revolution

Regi: Selma Vilhunen. Manus: Selma Vilhunen & Okku Nuutilainen. Foto: Sari Aaltonen.

Steget från kortfilmssuccé till helaftonsfilm är ofta långt men oändligt är det ju inte. Se bara på Selma Vilhunen som med Oscarsnominerade kortfilmen Pitääkö mun kaikki hoitaa? under rocken gick vidare till att göra Den lilla sparven (Tyttö nimeltä Varpu), med rätta uppmärksammad i prissammanhang.

I Hobbyhorse Revolution tar Vilhunen ännu ett steg i rätt riktning, detta med en dokumentär som lämnar inget eller ingen åt slumpen. Allra minst de tonårstjejer som sysslar med käpphästar, just det, ja.

Det är en sysselsättning som traditionellt sett förknippas med betydligt yngre flickebarn, men av filmen att döma är det här en hobby som för närvarande engagerar tusentals tjejer, även äldre sådana.

I Selma Vilhunens dokumentär, en riktigt gripande sak, lär vi känna så känna Alisa, Elsa och "Aisku" som alla har sina orsaker att hoppa upp i sadeln.

Fysiskt krävande

Alisa, bosatt i Ulfsby, är något av en pionjär på området. Med YouTube som kanal och kameran som arbetsredskap har hon berett marken för en hel generation av likasinnade "hästflickor".

Vi möter också Mariam, "Aisku" i det vardagliga, som förutom att hon själv tillverkar käpphästar (som beställningsarbeten) också fungerar som tränare. Plus att hon tävlar aktivt.

Slutligen handlar det om Elsa, den mobbade Lojo-jäntan som när det var som allra mörkast sökte tröst i Fiona, en livslevande kuse. Nu när pålle gått vidare är det käpphästar som gäller.

Nu är ju det här med käpphästar inte vilken som helst hobby. Inte bara är det fysiskt krävande, i tävlingssammanhang sätts också psyket på prov. Till saken hör att även "hästarna" namnges och att tjejerna samlas kring egna stall.

Då har vi inte sagt ett ord om de träningsläger som ingår, om hinderbanor och tekniska finesser som får även den oinvigda att låta sig imponeras.

Final i hästväg

Men det som man främst tar med sig är den gemenskap och det systerskap (inte överraskande är det endast tjejer som sysslar med käpphästar) som här träder fram. Och som vid behov också fungerar som försvarsmekanism.

Där Alisa vittnar om trakasserier i de sociala medierna väljer Aisku, bosatt i östra Helsingfors, att hålla låg profil i sin egen bekantskapskrets. Kanske bäst så, typ.

Hur som helst är det uppenbart att den gemensamma hobbyn utgör en helande kraft, inte minst för Elsa om hämtar sig från en djup depression, men som nu blickar framåt. Detsamma gäller för Aisku, den i ett skede (ungdoms)anstaltplacerade strulpetronellan för vilken käpphästhobbyn blir ett sätt att helt enkelt slippa trubbel.

Allt det här fångar Selma Vilhunen med en fingertoppskänsla som andas såväl respekt som engagemang. Sällan ser man dokumentärer med ett lika stort hjärta, med samma dramatiska kontinuitet och insyn (i flickrummet).

Inte blir det sämre av att filmens final, förlagd till Helsingfors centrum, är något alldeles i hästväg. Se upp, fotgängare!

Krister Uggeldahl

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00