Alla dagar är sorgliga dagar

Bild: Flick - Forum Linvoyage

Undantagsvis uppmärksammades ett charterflyg till Afghanistan för avvisade asylsökande. Vi behöver en humanare asylpolitik.

– Vilken dag var det som i er tradition var en sådan där sorgens dag, lite som vår långfredag? frågade finländaren. Hans minne hade svikit, han avsåg ashuradagen i oktober, till minnet av en muslimsk martyr.

– I Afghanistan är alla dagar sorgliga dagar, fick han till svar.

Ett flygplan med tvångsavvisade afghanska asylsökande flög i väg sent på måndagskvällen. Enligt Helsingin Sanomat var planet inte det första i ordningen utan det tredje till Afghanistan sedan Finland hösten 2016 börjat tvångsavvisa asylsökande ur den senaste flyktingvågen. Sammanlagt ska 30 motsvarande flyg ha gått till olika länder.

Skillnaden i måndags var den att de som nu avvisades hade ett nätverk, vars protest gick över medietröskeln. Det var motstånd mot polis i Böle och en fredligare demonstration på Helsingfors-Vanda. Från kyrkans sida hade präster i tjänstedräkt ställt upp på rad. Anmärkningsvärt var att också en partiledare och tidigare justitieminister, SFP:s Anna-Maja Henriksson, råkade vara på flygplatsen och gick med i den snabbt organiserade protesten.

SFP tar vara på sin hedervärda linje om en öppen asylpolitik. Det svenska Finland har visat att integration är möjlig genom lokala attityder och lokala beslut i våra kommunala närsamhällen. Det är inte en kommunal fråga, men SFP har rätt i att den paragraf om humanitärt skydd som tidigare var en finländsk specialitet borde återinföras.

– Tiden går, sa den afghanska kvinnan och strök kärleksfullt sin man över tinningen. Han var inte fyrtio än, men under väntan på asylbesked i Finland hade hans hår börjat gråna.

I ett välfärdsland kan vi unna oss mellanår och sabbatsår, men i ett fattigare land är livet utmätt och ransonerat. Ett förlorat år är ett förlorat år. Man har bara ett liv på sig att trygga sin egen och sina föräldrars ålderdom, eller att få en ekonomi som ger barnen skola eller sjukvård.

En rimlighetsparagraf vore rätt när asylsökandes rättsprocesser drar ut på tiden, eller när andra mänskliga hänsyn spelar in. Detsamma gäller de orimligt stränga reglerna för familjeåterförening, eller de absurda fall där en familjemedlem har fått asyl, men inte maken eller makan.

Vi behöver också de korta uppehållstillstånd som förlänger den tid man efter negativt besked har på sig att lämna landet – från nuvarande 30 dagar till föreslagna sex månader. Då har man helt andra möjligheter att förbereda sig för det oundvikliga.

Flygplanen fortsätter anlända, ofta chartrade i östra Europa där staten får billiga priser. De är inga särskilda fångtransporter eller polisplan, utan vanliga charterplan. Vad som händer ombord är oklart. En del avvisade sägs göra fysiskt motstånd eller bryta samman psykiskt så att avvisningen av kliniska skäl ibland avbryts. Andra sägs bara vara resignerade, oroliga och ledsna inför att återvända till ett land där det är fattigt, svårt och farligt att leva.

Avvisningsplanen står inte många timmar framme i Irak eller Afghanistan, utan flyger bara in och sedan ut igen till Turkiet eller som i tisdags morse till Georgien – apropå "säkra länder".

Måndagens plan återvänder just nu till Frankrike för sin ordinarie uppgift: att flyga solturister till Kanarieöarna. Avgör själv om avvisningsflygen är överdramatiserade. Eller om de åskådliggör en systematisk europeisk kyla och cynism.

Jan-Erik Andelin HBL:s Nordenkorrespondent i Stockholm

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33