Alla är vi

En skrynklig konsertbiljett, ett par små slitna Spider Man-sneakers med kardborreband, en bucklig och kladdig tub med solkräm blir politiskt laddade, vältaliga och dyrbara. Pia Ingström såg en utställning i på Medelhavsmuseet i Stockholm.

En skrynklig konsertbiljett, ett par små slitna Spider Man-sneakers med kardborreband, en bucklig och kladdig tub med solkräm, en sliten sedel av värdet 100 syriska pund, ett blått skolhäfte med bilder klistrade på omslaget...

Det här och mycket annat värdefullt kan man se på den föredömliga utställningen Berättelser från Syrien på Medelhavsmuseet i Stockholm just nu (till 20.5). Varje föremål i sin egen monter, upphöjt till klenod, berättar om något dyrbart och förlorat. De är bärare av en ohygglig historisk tyngd, av en tid då städer som Aleppo, Raqqa och Damaskus var platser där någon gick med sin mamma på konsert för att lyssna på den stora sångerskan Fayrouz, där småpojkar var malliga över sina nya tuffa skor, där unga kvinnor skyddade sig mot den starka solen för att inte få rynkor, där älskande par satt på kaféer, där skolbarn pyntade sina häften med bilder klippta ur tidskrifter. Inte ruiner och attentatsplatser, inte platser man måste fly från i skräck för Assad eller Isis eller kaos och krig mellan flera kontrahenter än vi orkar minnas.

Så här enkelt är det alltså att berätta något helt väsentligt om de människor som kommer till Norden på flykt från krig och terror: Att deras liv var fulla av små och stora prylar, triviala tillbehör, preferenser och vanor som gjorde deras vardagsvärld lik, inte olik, vår. Det signalerar en global ödesgemenskap och delat ansvar, inte avskildhet. Allt som hänt just de här namngivna människorna kunde hända dig och mig, all den hjälp de behöver nu kan vi behöva i framtiden. De är inte de, vi är inte vi, alla är vi.

Det kan inte ha varit särskilt kostsamt eller svårt för museet att ta kontakt med människor som kommit till Sverige från Syrien under de senaste åren och fråga: "Har du något minnesföremål hemifrån som är viktigt för dig och som du kunde tänka dig att låna för en utställning?" Och att nedteckna en kort historia om vart och ett av de små tingen, som inramade i museets eleganta och högtidliga kontext får en så intensiv laddning.

Men om ni nu inte är på väg till Stockholm i vår, så kanske ni skall till Kuopio? Då kan ni se en annan utställning (till 11.3) som belyser sammanhang och ansvar. För några år sedan fotograferade Magnus Wennman sovande flyktingbarn på olika håll i Europa. Bilderna föreställer samma ljuva änglaslummer som trötta finländska föräldrar älskar att se i barnkammarens dunkel – men här sover barnen på en lumphög i skogen, på en hög resväskor, på järnvägsstationer och lastbilsflak, på bara asfalten, utslagna, utmattade, utsatta för kyla och regn och farliga människor – på platser där du vill att ditt eget älskade barn aldrig ska behöva vistas. Fotoreportaget Där barnen sover publicerades i Aftonbladet 2015, och många av er har redan sett bilderna på nätet, men nu finns de också att se på fotogalleriet VB-keskus i Kuopio. (VB kommer från polskättade Victor Barsokevitsch, som hade en fotoateljé i staden 1887-1927 tillsammans med sin finlandssvenska hustru Adéle Sallin).

Pia Ingström Litteraturredaktör

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00