All orsak att undersöka Estonia igen

Med tanke på hur många obesvarade frågor som fortfarande omger Estonia finns det all orsak att undersöka vraket igen. Det har blivit dags att få svar på frågorna.

Torsten Fagerholms ledare (HBL 27.12.2020) visar tydligt hur tabu det fortfarande är att kritisera den officiella utredningen om Estonia. Den som gör det utmålas som konspirationsteoretiker och förses med foliehatt. Orsaken till detta är troligen att okunskapen om Estonia är stor.

Som Jan Grönstrand skriver (HBL Debatt 10.1) har JAIC-rapporten om Estonia beskrivits som bristfällig och undermålig av bland annat University of Strathclyde, en av världens främsta institutioner när det gäller fartygskonstruktion och fartygsstabilitet, men även av många andra framstående experter i ämnet. De huvudsakliga bristerna i JAIC-rapporten gäller främst två punkter: frågan om varför fartyget inte förblev flytande på ytan efter att hon kapsejsat, samt huruvida fartygets ramp verkligen öppnades helt och hållet vilket man utgått från i JAIC-rapporten.

Estonia hade under olycksresan ett totalt deplacement på cirka 12 000 ton. Den del av skrovet som befinner sig under bildäck, och som borde ha fungerat som luftficka, har en volym på över 18 000 kubikmeter. Det fanns alltså mer än väl tillräckligt med flytkraft för att hålla skrovet flytande med bottnen upp, trots viss vatteninströmning under sjunkförloppet. Det faktum att fartyget dessutom tog cirka 30 minuter på sig att lägga sig på sida tyder på att det redan i ett tidigt skede funnits stora mängder under bildäck som bidragit med extra stabilitet. Utan dessa vattenmängder hade Estonia troligen kapsejsat mycket snabbare, i synnerhet då fönsterventilerna på de övre däcken krossades och denna del av fartyget förlorar sin bärkraft. Som jämförelse kan nämnas Herald of Free Enterprise, som efter att genom helt öppen bogport fått in vatten på bildäck kantrade på cirka 90 sekunder.

Bogrampen har i JAIC-rapporten främst nämnts som en bisats i sammanhanget, trots att den spelar en precis lika viktig roll som visiret. Rampen vilade i stängt läge inuti en ficka i bogvisiret, en så kallad "ramp housing". Man har därför tagit för givet att visiret inte kunde trilla av utan att dra rampen med sig. I rapporten nämns om skador på rampens låsningar, men bilddokumentation saknas. Man har i rapporten uppskattat låsningarnas sammanlagda brottstyrka till 1,2-1,5 MN, det har alltså krävts stora krafter att slita sönder dem.

Av outgrundlig anledning har den del av bogvisiret (ramp housingen) som borde ha tvingat upp rampen, nästan inga skador alls (bilder finns i JAIC-rapporten). Detta trots att den, troligen upprepade gånger, slagit emot rampens övre kant med en enorm kraft. Lägg sedan till vittnesmålen från Estonias maskinmästare, som såg vatten strömma in på bildäck längs sidorna på rampen (som fortfarande var i upplyft läge), så blir bevisningen till slut väldigt tunn.

I tillägg till allt detta har man nu även hittat ett stort hål på fartygets styrbordssida, som knappast kan ha uppkommit då fartyget landat på den mjuka havsbottnen. Enligt undersökningar som gjordes då man ville täcka in vraket med betong undersöktes havsbotten noga, och visade sig bestå av ett flera tiotals meter tjockt lager lersediment.

Med dagens teknik är det ingen stor operation att göra en ny fullständig undersökning av skrovet. Med tanke på hur många obesvarade frågor som fortfarande omger Estonia finns det all orsak att undersöka vraket igen. Det har blivit dags att få svar på frågorna.

Peik Nordström, sjökapten, Lovisa

Svar Olyckor förklaras oftast av sårbara konstruktioner plus den mänskliga faktorn. Ledaren polemiserade specifikt mot den snurriga mystik som dokumentärmakarna skapar genom att utelämna bitar som inte passar in i den egna berättelsen. De flesta alternativa teorier har samma ingång: "det fattas något" som "ingen sett", något mystiskt som "hemlighålls". Detta recept för evigt spinn ger ingen tillfredsställelse. Däremot går vanmakt och sorg att slå mynt av genom rafflande "dokumentärer" uppbyggda enligt fullt medveten, oseriös dramaturgi som tagen ur ett ratat James Bond-manus. Det skapar grumlighet, inte klarhet.

Klaus Rahka, som jobbat med fraktografi på Teknologiska forskningscentralen VTT, pekar på 1990-talets slafsiga skeppsbyggnadskultur. Sedermera har FN:s sjöfartsorgan IMO gått in för nya regler på toppnivå. Diana II och systerfartyget Estonia hade stor för med svaga upphängningar och gångjärnen på sådant ställe att vågen kunde slå upp visiret. Också ro-ro-fartyget M/S Herald of Free Enterprise kapsejsade i Engelska kanalen 1987 med öppet bogvisir. Faktakunskap är det enda botemedlet mot fantasifoster. Det vore högst välkommet att maximera den allmänna begripligheten i sjunkförloppet. Men antydningar om kollisioner och ubåtar måste klassas som UFO: unidentified floating object.

Torsten Fagerholm, ledarskribent, HBL

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bokåret 2021 på Bokström

Mer läsning