All kritik är inte splittring

När USA:s president Donald Trump påminner om att ekonomiska verktyg kan användas i rysk utrikespolitik har han delvis rätt. Men hans krav på ökade försvarsanslag innebär den största utmaningen.

Inför Natos toppmöte i Bryssel som avslutades på torsdagen var oron stor för hur Donald Trump skulle agera och för vad han skulle säga. Mycket riktigt lade han på lite extra krut för att väcka uppmärksamhet och en del bestörtning genom att kritisera Tyskland för landets energipolitik, närmare bestämt gasledningen Nord Stream 2.

Finland och Tyskland har varit de två länder som envist har hållit fast vid att gasledningen enbart handlar om ekonomi – och att nedsänkningen av den i havet enbart om hur projektet kan tänkas påverka miljön. Alla andra berörda länder anser att frågan är av säkerhetspolitisk betydelse, inte minst sedan Ryssland olagligt annekterade Krim 2014.

Men kritik av Tysklands energipolitik är ändå inte detsamma som att avpollettera Nato som försvarsorganisation. Trump hade knappast kommit med förslaget att försvarsanslagen ska höjas från 2 procent till 4 procent av bnp.

Med tanke på att bara några av Natosmedlemsländer når upp till ens två procent verkade Trumps utspel om en förhöjning som ytterligare ett exempel på hans strävan efter att väcka uppmärksamhet med att komma med orimliga förslag. Det visade sig att det bara var lugnet före stormen.

På torsdagsmorgonen avvek han igen från agendan. Trump tvingade Nato att ändra planerna och avbryta förhandlingarna med Ukraina och Georgien efter att än en gång ha krävt att Natoländerna ökar försvarsanslagen. Mötet med Ukraina och Georgien avbröts och Natomedlemmarna övergick till att diskutera en höjning av försvarsanslagen i ett krismöte. Enligt Trumps uttalande efter mötet hade Natos medlemmar gått med på att höja försvarsanslagen från 2 procent.

Ännu på onsdagskvällen tyckte många, bland dem president Sauli Niinistö att mötet förlöpt lugnare än väntat. Ett enigt Nato är det som gäller och dörren till organisationen står öppen för nya medlemmar, enligt Niinistö.

När Merkel efter Natomötet sade att Europas länder måste bli bättre på att sköta sitt eget försvar har hon förstås rätt. Det finns inga Nato- eller EU-trupper, de ställs till respektive organisations förfogande av enskilda medlemsländer.

Men när det gäller den operativa försvarsplaneringen som omfattar allt från traditionell krigföring till cyberhot och hybridkrigföring finns koordineringen inom Nato. Riskbedömningar i anslutning till Nord Stream 2-projektet har säkert gjorts, till exempel.

Oron för att Nato inte längre ska ha en funktion att fylla dyker upp med jämna mellanrum. Frågor ställs också gällande trovärdigheten: Hur ställer sig länder som Turkiet, Ungern och Polen, där den demokratiska processen har fått allt fler frågetecken på sistone, till det gemensamma ansvaret för medlemmarnas försvar?

Men alla Natomedlemmar var inte demokratier när de anslöt sig till organisationen och Nato som allians kunde inte heller enas om att angripa Irak 2003.

Tröskeln för att något land skulle dra sig ur helt och hållet är ändå hög.

Detta gäller också USA. Trots Trumps förtäckta hot och hans kommentar om att han kunde fatta ett dylikt beslut utan kongressens samtycke. Trots allt är USA den enda Natomedlemmen hittills som har haft nytta av artikel fem i Natostadgan. Den aktiverades för första gången i samband med terrordåden mot USA den elfte september 2001 för att USA skulle kunna lösgöra kapacitet för att slå till mot Afghanistan och terrornätverket al-Qaida.

Yrsa Grüne-Luoma