Alienationen, vår egen

Sara Razai. Bild: Niklas Sandström

Maïmouna Jagne-Soreau hittar både hegelsk och postmoden alienation i Sara Razais roman om unga flickor i Helsingfors och Douala.

Lördagen den andra november 2011 ringer det klockan 7 på Meris dörr i Gårdsbacka. Hon får i uppdrag att barnvakta sin klasskompis bebis i några timmar. Samtidigt vaknar Hope i Douala utan att kunna kontakta Meri efter strömavbrott hela natten. Medan Hope ser sin mamma, lika sminkad som bestämd, lämna huset i paljettop, har hon liksom Meri inte mer än en idé om hur lång dagen blir.

Denna enda dag är vad Sara Razai skriver om i Djävulen är en lögnares trehundra sidor - ett kvinnodominerat porträttgalleri, i vilket vi lär känna de sjuttonåriga Meri och Hope, och deras respektive mammor Aina och Gloria. Gloria och Hope som flyttade från Douala till Helsingfors tolv år tidigare, är nu tillbaka i Kamerun dit de deporterades. Vi får följa deras strövtåg på New Bells gator parallellt med Meris påtvingade utflykt till Stensböle.

Razai, som debuterade 2012 med Jag har letat efter dig, kunde vara en bra orsak till att gå med i den entusiastiska diskussionen om det "mångkulturella Finland". Jag kan dock bara tipsa att vi gör tvärtom, och tar bort våra etniska glasögon här. Det finns förvisso glimtar av exotism och skuggor av rasism i berättelsen, men det är inte det som gjorde att jag överraskade mig själv med att känna rastlöshet och obehag under första delen av läsningen. När jag läser om Meris pendling mellan tv och Facebook förstår jag att Razai däremot, duktigt nog, sätter fingret på vår egen post-moderna alienation.

Det handlar om alienation som externalisering i mödrarnas karaktärer. De tappar sig själva och sin identitet till förmån för religion, alternativt alkohol, män och den europeiska drömmen... Vad Meri beträffar är hon i hög grad bara en skugga av sin smartphone och illustrerar den digitala alienationen som många av oss redan har fallit offer för.

Hope däremot dras med ett annat slags vånda. För henne är det alienation som främlingskap - i Hegels termer - som gäller. Hon är främmande för sig själv, utvecklar ingen definierbar "finsk identitet", samtidigt som hon inte heller vet hur hon ska bete sig i Kamerun, eftersom hon inte växte upp där. Jag som forskar i postinvandringslitteratur ser att detta mellanförskap är ett återkommande drag, som jag sett även i Johanna Holmströms Asfaltänglar (2013). Genom att ta fasta på det, lyckas Razai undvika farliga klyschor.

Därtill slås jag av det rika och nyanserade språket. Jag saknar humorn, men beskrivningarna av kropparna och rörelserna är helt enkelt underbara, och Razai lyckas kombinera form och innehåll, genom att bryta upp varenda händelse i främmandegöringsframställningar. Hon påminner om några stora nordiska författare från det Moderna Genombrottet. Till exempel den lysande beskrivningen av Meris panikångest transporterar oss i en andlös virvel.

"Meri kramar styret. Problemet är att hon inte kan. Problemet är att det inte går. Problemet är att det inte finns någon väg ut, att världen tar slut just här, i en trappuppgång invid Stensbölebågen, här möter döden henne [...]" s.116

Djävulen är en lögnare är en bildningsroman, en bok om sökande efter identitet i en värld som verkar tappa sina landmärken. Jag förblir lite skeptisk när jag stänger boken, och undrar var sensmoralen ligger i det hela. Men det jag uppskattar med Razai är att ingen utmålas som den stora onda eller den perfekta goda. Djävulen ljuger ju trots allt.

Maïmouna Jagne-Soreau doktorerar i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet och La Sorbonne sedan 2014. Hon kom från Paris för fem år sedan och utvecklar sitt eget begrepp : postinvandringslitteratur. Pia Ingströms klassfokuserade läsning av romanen hittar du bakom länken här.

Maïmouna Jagne-Soreau

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning