Alice, mera uppror please!

I Underlandet. Hattmakaren (Samuli Poutanen) och Alice (Salla Eerola) i Jorma Elos tolkning av Lewis Carrols klassiker.Bild: Mirka Kleemola

Jorma Elo lyckas i sin världspremiär av Alice in underlandet skapa en magisk sagovärld, där den Vita kaninen med sina geniala rörelsekombinationer stjäl showen. Recensenten Jenny Jägerhorn efterlyser ändå mera surrealism och revolt.

Alice i Underlandet

Koreografi: Jorma Elo

Musik: J.S. Bach, Ludwig van Beethoven, G. F. Händel, Edvard Grieg, Felix Mendelssohn, Joseph Haydn, Carl Maria von Weber, Hector Berlioz.

Dirigent på premiären: Philippe Béran

Scenografi och kostymer: Robert Perdziola

Ljusplanering: Mikki Kunttu

Animationerna: Petri Sarkkila

Finlands nationalbalett och Finlands nationaloperas orkester

Uruppförande 7.10.2016.

Lewis Carrolls 1800-tals klassiker Alice i underlandet har alla ingredienser för att stöpas om till ett färgsprakande balettäventyr. Den surrealistiska, ofta lite mörka sagan, handlar om den lilla flickan Alices äventyr i en värld som strider mot all logik. Precis som i Bröderna Grimms och Elsa Beskows sagor finns här ett allvar och ett hot − ett konformistiskt samhälle med moralism, värderingar och regler som ständigt gör sig påminda. Alice vill ändå rycka sig loss. Hon är en fri själ, och teknikens underbarn, mångsidiga Salla Eerola är som skapt för rollen. Koreografen Jorma Elo utvecklar ändå inte karaktären tillräckligt, och Eerolas tekniska briljans får inte riktigt utrymme. Alice blir ofta mer av en betraktare som glider omkring från scen till scen, trots att det finns ingredienser för så mycket mer.

Internationellt hyllade Elo är alltså överraskande konformistisk med tanke på hans bakgrund och person. Elo hör till mina personliga favoriter och är mest känd för sina korta, superenergiska och fartfyllda verk med återkommande wow-effekt där han leker med fysikens lagar. Han har skapat över 80 verk och det hittills enda narrativa är kritikerrosade En midsommarnattsdröm med premiär på Nationaloperan i fjol. Jag önskar att han nu hade vågat tänja lite mer på det klassiska och det strikt narrativa. Mera surrealim, mera Jorma Elo!

Alice i Underlandet är en snårig historia som inte alltid låter sig gestaltas i dans. Dramaturgin lider av att Elo försöker klämma in för mycket av berättelsen. Elo är inte den första att skapa en balett av Carrols klassiker, bland de nyare kan nämnas Christopher Wheeldons uppsättning för brittiska Royal Ballet 2011.

Obekväma normer

Elos tvåaktare börjar i ett viktorianskt hem där Alice känner sig obekväm med alla regler och normer, som i synnerhet modern lägger upp. Öppningsscenen hemma hos Alice är tryckande med all sin tystnad. De många tysta pauserna har antagligen som syfte att skapa den obehagliga stämning som råder i det strikta hemmet. Men första akten känns utdragen. Först när Alice flyr undan och följer den vita kaninen i en tavla börjar det hända. Väggarna börjar skaka och hela rummet förvandlas till en tunnel dit Alice sugs in. Krympande och växande väggar, allt uppochned. Kanske symboliserar de krympande och växande väggarna och litenhetskänslan det svåra med att växa upp − ens inre värld är inte alltid i synk med resten av världen. Men i underlandet träffar hon de mest besynnerliga och fantasifulla figurer som hjälper henne att växa upp. Elo blandar också in karaktärer och händelser från fortsättningen Alice i spegellandet.

Alice i all ära, men det är nästan så att den vita kaninen stjäl hela showen. Den Vita kaninen, förträffligt tolkad av Xiaoyu He, är den absolut bäst utvecklade karaktären. Jag ser mycket av Elo själv i den lustiga karaktären, med geniala rörelsekombinationer, musikalisk exakthet, lekfullhet och explosivitet.

Tvillingarna Tweedledum och Tweedledee (Christopher Warhuus och Cauê Frias) är också lysande karaktärer. I den underbara scenen med tebjudningen hos hattmakaren (Samuli Poutanen) ser vi litet av vad baletten kunnat vara om Elo vågat tänja mer på realismen och kasta sig helt in i surrealismen. Robert Perdziolas scenografi och kostymer är just så färgsprakande och fantasifulla som sig bör, med respekt för originalestetiken. Också Hertiginnans kök liksom den opiumrökande Nattsländan som håller till bakom jättelika svampar hör till de mer lyckade scenerna. Bedårande är de små skälvande igelkottarna som får agera kricketbollar åt Hjärter Dam och Hertiginnan med flamingoracketen i högsta hugg. Karaktären Hjärter Dam, visserligen briljant dansad av Hanako Matsune, blir lite för mjäkig. Hon hade gärna fått vara mer extravagant och hotfull.

Kårens kortpackar och schackpjäser är däremot förträffliga med sina stringenta rörelser och grafiska dräkter.

Revolten uteblir

Balettens obligatoriska romantiska pas de deux mellan Den vita riddaren Michal Krĉmář och Alice är ljuvt och smidigt. Alice får agera hjälte och Den vita riddaren hjälper henne att växa upp.

Musiken består av många av Elos favoritkompositörer − bland andra några av wienerklassicismens stora namn Haydn och Beethoven. Det förutsägbara musikvalet förstärker den borgerliga tradition som Alice i underlandet härstammar från, men som verket samtidigt försöker göra revolt mot. Revolten uteblir dessvärre i Elos tolkning. Det är inte lätt få en sömlös helhet av att sammanfoga flera pusselbitar och dessvärre går musiken och dansen inte alltid hand i hand. Det oaktat lyckas Elo åtminstone i andra akten skapa en magisk sagovärld som är värd att uppleva.

Jenny Jägerhorn

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00