Aldrig mera skam

Den 63-åriga dirigenten återsåg Emelie Gardberg aldrig efter incidenten. Genrebild. Bild: Yulia Zhukova/Mostphotos

Hur hade dirigenten fått för sig att jag var intresserad av att besöka honom på hans hotellrum sent på kvällen?

Telefonen ringde sent på kvällen: "Can you come and take care of me" sade en man på bruten engelska. "Come to my hotel room, it is important." Dirigenten i fråga hade jag träffat i arbetets tecken tidigare på dagen och vi hade bytt visitkort. Jag jobbade som producent i kulturbranschen och var 28 år gammal. Han insisterade, jag hade ju varit så vänlig på dagen. Jag mumlade och fumlade och lyckades till slut lägga på luren. Så jag skämdes!

Hade jag skickat mannen omedvetna signaler? Hur hade han fått för sig att jag var intresserad av att besöka honom på hans hotellrum sent på kvällen? Jag rannsakade mig själv – hade jag varit för vänlig eller uppmuntrande, hade jag på något sätt låtit honom förstå att jag ville bjuda ut mig åt en världskänd musiker? Hade jag gjort något fel?

Först senare blev jag arg: hur fräck får man vara? Hur lätt hade han fått mig ur balans och hur snabbt hade jag tagit skammen på mig själv. Det var ju han som gjorde fel.

I mitt nuvarande jobb tampas jag ofta med frågor kring gränser, kroppslig och mental integritet samt respekt. Medierna har flitigt lyft upp tidigare övergrepp vid min arbetsplats Konstuniversitetets Sibelius-Akademi och detta kan ha bidragit till att tröskeln för att anmäla övergrepp blivit lägre.

En lärare är i en maktposition och det faller på hen att veta var gränserna går, helt oberoende av hur eleven i lärarens ögon verkar reagera och vad hen gör eller inte gör. Trots att det är fråga om intimt skapande arbete måste läraren veta var gränsen för umgänget går.

Vid Sibelius-Akademin har ett mångårigt arbete med processer resulterat i en modell som tillämpas konsekvent på eventuella nya fall. Det finns tydliga instruktioner för hur organisationen skall gå tillväga. Största delen av våra strålande pedagoger jobbar engagerat för en gemenskap där alla kan känna sig trygga. I fortsättningen kommer vi att fästa ännu större uppmärksamhet vid uppföljningen och eftervården.

Liksom jag kände skam efter dirigentens invit gör också många offer för övergrepp det och blir dessa upplevelser obearbetade kan de leda till psykisk ohälsa senare. Offret behöver också känna stöd och respekt, att vara visselblåsare är tungt och kan skapa nya konflikter inom gemenskapen. Kanske blottar man en orätt som gemenskapen inte är redo att se och erkänna. Det är inte visselblåsaren som ska lida och ta på sig konsekvenserna, utan förövaren.

Den 63-åriga dirigenten återsåg jag aldrig, och genom att googla lärde jag mig att han sedermera blev sparkad från sin post som chefsdirigent i sitt hemland efter upprepade fall av sexuella övergrepp, även våldtäkt av en ung kvinna på ett hotell. Att utnyttja och ofreda skadar oss och vår tillit till varandra. Musikstudier, under vilka läraren och eleven ofta får ett nära och tillitsfullt förhållande till varandra, får inte förbytas i ett spel med känslor där lärarens och elevens roller blir omformade till en snedvriden parrelation.

Vad skulle jag göra i motsvarande situation i dag, undrar jag? Jag vet i alla fall hur jag skulle instruera våra studerande: ring upp orkesterchefen omedelbart och berätta vad som hänt. Det måste gå att hitta en ersättare som inte ringer runt till obekanta unga damer för att få lite stimulans på kvällen på hotellrummet.

Emilie Gardberg är dekan vid Konstuniversitetets Sibelius-Akademi

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning