Albanien – det nya Medelhavsparadiset

Albanien lockar med fina bad, låga priser och läcker mat, där kusten bjuder på en mix av italienskt och Balkankök. Men det lilla landet är också perfekt för den som vill upptäcka antika lämningar, världsarvsstäder, vilda berg och oexploaterade stränder.

Frukt säljs på stranden i Durrës. Bild: Johan Öberg

Sommarvärmen är behaglig under parasollet med en skön bris från havet. Vi sitter på en i raden av lite mer exklusiva strandklubbar, strax norr om centrum i Albaniens största badort, Durrës. Här känns lika exklusivt som på Ibiza, men till ett helt annat pris.

Maten på det stora fatet, som bestod av italiensk pasta och färska skaldjur, är uppäten – med viss möda, det var mycket. Därmed det är dags att ta badstegen ned i det turkosa, varma havet. Men innan vi hoppar i tar vi var sin espresso, jag och mitt resesällskap Kristina. När notan kommer blir vi förvånade, strax under 30 euro för oss båda.

Det är prisvärt längs den albanska kusten – något som säkert kommer att ändras när landets välstånd sakta närmar sig grannländernas. Det finns dessutom gott om bra och billigt boende.

Durrës var en viktig stad i romarriket och man har grävt ut en imponerande stadion. Bild: Johan Öberg

Skog av parasoller

I Durrës centrum byggs det för fullt, men här finns också sevärda romerska lämningar från antiken. Längs stranden finns det gott om restauranger med mer italienskt än balkanskt på menyerna. Stranden sträcker sig flera kilometer söderut och närmast centrum skuggas den av en skog av parasoller, endast på en smal remsa närmast det långgrunda havet är det fritt för solen att komma fram, liksom för strandsäljare.

Stranden i Gjipe är värd en omväg. Bild: Johan Öberg

– Majskolvar 50 lek, ropar en av dem i eftermiddagssolen – 50 lek är runt 35 cent.

Visst är det är fint att titta på folkmyllret från solstolarna, men vill man att strandlivet ska vara en lisa för själen bör man söka sig någon annanstans. Vi väljer att fortsätta söderut med bil efter några dagar.

Albanska Rivieran

Den som rest i södra Kroatien eller norra Grekland och upplevt samma natur ser likheterna längs den albanska kusten – härdig, året runt-grön Medelhavsflora som gillar milda vinterregn och tål sommarens heta torka. Precis som i grannländerna går bergen ofta ända fram till kusten, vilket gör att det finns gott om små vackra, undanskymda badvikar med sand- eller grusstränder. Ibland finns det en handfull pensionat, andra gånger bara en enkel sommarservering.

Gjipe beach anses av många som den albanska Rivierans finaste. Den ligger nära Llogorajapasset, ett par timmars bilresa norr om Saranda, badorten nära den grekiska gränsen, och lockar flest västeuropeiska turister.

Det är tur att vi har bekväma skor på oss under halvtimmesvandringen från parkeringen ner för berget till stranden. Men vi blir rikt belönade efter den svettiga turen – vi möts av hundratals meter strand med lent havsslipat grus och kristallklart turkost hav. Vi är långt ifrån ensamma. Här ligger tre enkla men bra matställen och en eko-camping inbäddad i grönskan närmast bergväggen.

Romerska imperiet

Norr om Llogorajapasset, mittemellan Durrës och Saranda, ligger Vlora. Det är en modern, snabbväxande och livlig badort, som domineras av albaner från trakten och från grannländerna Kosovo och Nordmakedonien. Betydligt lugnare är det allra längst in i Vlorabukten.

I området kring de romerska ruinerna i Bashkia e Orikumit dominerar grönsaksodlingarna och precis vid strandkanten finns en handfull pensionat. Vi väljer ett och äter en ljuvlig middag precis vid havet, där vi nyss doppat oss i kvällssolen.

Apollonia är ett av Albaniens fem världsarv. Bild: Johan Öberg

I Butrint, strax söder om Saranda, finns fina antika lämningar. Bild: Johan Öberg

Albanien var en viktig del i det romerska imperiet. I Apollonia, strax norr om Vlora, gick den blivande kejsaren Augustus i skola för 2 000 år sedan. I dag rör man sig bland ruinerna med skyltar som visar hur husen en gång såg ut. Den under antiken så viktiga hamnstaden ligger numera på en solstekt höjd täckt av olivträd en bra bit från havet. På kullarna intill skymtar vi en rad betongbunkrar – byggda för kustartilleriet under decennier av kommunistdiktatur, då makthavarna medvetet odlade rädslan för en fientlig invasion.

I dag känns den tiden väldigt avlägsen, precis som det kaotiska 1990-talet då Albanien befann sig på randen till ett inbördeskrig. Folk är i stället välkomnande och nyfikna.

Längs den albanska kusten lät kommunistdiktaturen bygga massor med betongbunkrar. I dag känns den tiden avlägsen. Bild: Johan Öberg

Fräscht grepp på bostadsmarknaden tilltalar unga

17.5.2019 - 16.03