Ålands demilitarisering har en ställning av sedvanerätt

Bild: Wilfred Hildonen

På ett pragmatiskt sätt lämnar demilitariseringen och neutraliseringen utrymme för Finland att vidta omfattande försvarsåtgärder, som ensam makt med sådana rättigheter.

Finland har under sin snart hundraåriga historia stått upp för den internationella rätten, fredliga samarbeten och för återhållsamhet i våldsanvändningen. Detta har blivit en del av Finlands identitet som stat. Ålands demilitarisering och neutralisering är en del av det globala säkerhetssystemet och har härmed en tydlig plats i Finlands multilaterala strategi.

FN-dagen firas varje år den 24 oktober – alltså i dag. Det är en dag som ger oss tillfälle att reflektera kring fredens och det internationella samhällets tillstånd; kring utmaningar och möjligheter för en fredlig världsordning. Datumet uppmärksammar dagen då FN-stadgan trädde i kraft 1945.

FN-stadgan innebar mycket mera än att enbart skapa Förenta nationerna som organisation. Stadgan utvidgade det globala kollektiva säkerhetssystemet, där den mellanstatliga våldsanvändningen begränsas till ett undantag, det vill säga våld får endast användas för individuellt eller kollektivt självförsvar. Krig hade varit världsordningens utgångspunkt, men i FN-stadgan gjordes kriget till ett undantag som ska användas restriktivt. Dessa radikala förändringar var nödvändiga efter att Nationernas förbund misslyckats med att stävja de dåvarande stormakternas särintressen under mellankrigstiden, något som vi nu vet utnyttjades av Nazityskland.

Det är i ett sådant perspektiv man kan begrunda Ålands demilitarisering och neutralisering. Demilitariseringen och neutraliseringen har en roll i ett vidare sammanhang. Regimerna är en del av ett globalt försök att å ena sidan erkänna olika staters delvis motsatta intressen, å andra sidan öka den regionala säkerheten i Östersjön genom att skapa ett område där militära konfrontationer inte tillåts. Demilitariseringen har sin grund i Krimkriget i mitten av 1800-talet och har därefter bekräftats och utvecklats vid flera tillfällen. Denna process kan ses som ett exempel på vikten av små steg under lång tid för att hantera stora och komplexa problem.

Ur folkrättsligt perspektiv ses det som en styrka att en konvention är gammal. Mellanstatliga överenskommelser vinner i relevans och tyngd ju längre de är giltiga. I praktiska termer betyder det att den politiska kostnaden för att begå ett brott mot gällande regler blir högre, ju fler parter som är involverade och ju längre en konvention har tillämpats. I och med Finlands självständighet och Nationernas förbunds arbete utvidgades demilitariseringen 1921 med regler om neutralisering i krigstid. Ytterligare bekräftelser finns i senare avtal, till exempel i samband med Finlands EU-inträde. Det är denna kontinuitet som gör att många experter menar att Ålands demilitarisering har en ställning av sedvanerätt, det vill säga är bindande även för andra stater än de som undertecknat de enskilda avtalen.

Det finns forskare som menar att de avsteg som gjordes under första världskriget, till exempel den svenska militära expeditionen till Åland 1918, eller det att ryska bomber fälldes över skärgårdshavet och även över Mariehamn under andra världskriget, skulle ha försvagat regimen. Det är klart att i en krigssituation försöker varje stat försvara sin territoriella integritet och sina intressen. Det är just därför, för att undvika militära upptrappningar och en våldsspiral, och för att skapa en plattform för kommunikation i svåra frågor, som demilitariseringen har skapats. Efter varje kris har Ålands demilitarisering och neutralisering stärkts ytterligare genom nya bekräftelser och åtaganden.

På ett pragmatiskt sätt lämnar demilitariseringen och neutraliseringen utrymme för Finland att vidta omfattande försvarsåtgärder, som ensam makt med sådana rättigheter. I stället för att investera i svår och dyr militär närvaro kan Finland satsa på kontroll av de yttre gränserna för Finland och för det demilitariserade området, något som Finland hanterar mycket effektivt.

Militär planering hör till försvarets uppgifter i alla länder och under alla tider. Åland demilitariserades och neutraliserades just därför att öarna är strategiskt viktiga i den triangel där trafiken i Östersjön och i inloppet till Bottniska viken kan kontrolleras. Det är då bara väntat att militär planering täcker även detta område. Men militär planering i sig innebär inte brott mot folkrätten och kan inte heller åberopas för en revidering av gällande regler.

Finland har under årtionden, även under kalla krigets svåra tider, byggt sin utrikespolitiska och säkerhetspolitiska linje på omfattande multilaterala samarbeten. Det har man gjort trots hinder framför allt från sovjetiskt håll. Samarbetet för kollektiv säkerhet inom FN har varit mycket viktigt för Finland. Det nordiska samarbetet, Konferensen för säkerhet och samarbete i Europa (ESK), EU-samarbetet och Arktiska rådet är andra liknande ansträngningar som fokuserar på gemensamma multilaterala icke-militära frågor.

Två av vinsterna med en sådan strategi är att Finland höjer "tröskeln" för andra länders brott mot gällande regler genom att satsa på goda kontakter med så många som möjligt och genom att själv undvika att sammankopplas med regelöverträdelser. Dessutom undviker Finland att låsa in sig i den maktobalans som följer med bilaterala arrangemang. Asymmetri i internationella relationer, med en stormakt på ena sidan och ett litet land på den andra, gagnar inte den svagaste parten. Multilaterala samarbeten kompenserar för denna obalans, och det är just detta som är FN-stadgans och folkrättens logik. Små och stora länder har gemensamma intressen, bland annat att undvika nya storkrig och att främja fredliga angelägenheter såsom folkhälsa och utbildning för alla.

Stora och små stater kan i multilaterala sammanhang förhandla på samma nivå trots maktobalansen. Systemet blundar inte för maktobalansen, den finns alltid där, oberoende vilken stat som är stormakt eller småstat i olika situationer. Men systemet försöker hantera maktobalansens avarter och upprätthålla små staters rätt att behålla sitt självbestämmande gentemot alla stormakter.

Finland har under sin snart hundraåriga historia stått upp för den internationella rätten och för återhållsamhet i våldsanvändningen. Det har blivit en del av Finlands identitet som stat. Denna långvariga tradition av pragmatisk fredsinriktad multilateralism ger också Finland en stark legitimitet och relevans som internationell röst, trots landets litenhet. Frågan är nu om Finland kommer att fortsätta stå för en sådan linje – i FN-stadgans anda – eller snarare kommer att inordna sig i ett system av allt mer polariserad militarisering där hotens och den militära säkerhetens logik alltid ges företräde.

Sia Spiliopoulou Åkermark docent i folkrätt, forskningsledare for projektet Demilitarisering i en allt mer militariserad värld

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning