Aktivisternas roll i landets självständighetshistoria

Den historiska bakgrunden till händelserna kring 1917–1918 har sparsamt dykt upp i medieutbudet som mest handlat om inbördeskriget. De finländska aktivisterna som kämpade mot förryskningen under ofärdsåren 1899–1917 har hamnat i skuggan.

Olika politiska grupper kämpade under ofärdsåren mot den tilltagande förryskningen. När varken undfallenhet eller passivt motstånd längre stoppade förryskningen åren 1899–1905 tog aktivisterna upp kampen med radikalare metoder. Konni Zilliacus, Herman och Johannes Gummerus, Arvid Mörne, Gunnar Castrén, A.V. Nylander, Carl Frankenhaeuser, Herman Stenberg och Lennart Hohenthal avslöjar att aktivisterna främst var svenskspråkiga liberalt sinnade unga akademiker och konstnärer.

Aktivisterna lierade sig redan åren 1902–1904 med de ryska revolutionära partierna i kampen mot tsardömet. Trots olika nationella mål förenades den radikala oppositionen i båda länderna av den gemensamma fienden, tsarregimen. Konni Zilliacus smugglade Lenins tidskrift Iskra och annan förbjuden litteratur via Finland till Ryssland och mellan åren 1900–1905 spred han och Arvid Neovius den illegala tidningen Fria Ord till Finland.

Zilliacus arrangerade två stora internationella kongresser i Paris (1904) och i Genève (1905) med deltagare från de största oppositionspartierna i det ryska riket. Slutmålet var tsarregimens fall och införandet av en konstitution i det ryska kejsardömet och i Finland. Hösten 1905 försökte han skaffa vapen åt de ryska revolutionärerna med fartyget John Grafton för att starta revolutionen i Ryssland. Aktionen avslöjades av den ryske dubbelagenten Jevno Asef och resulterade i att gevären i stället hamnade på havsbottnen utanför Jakobstad.

Konni Zilliacus. Bild: Privat

Attentatet mot generalguvernören Nikolaj Bobrikoff i juni 1904 blev startskottet för det aktiva motståndet mot förryskningen. En liten grupp aktivister visste både datum och klockslag när Eugen Schauman skulle slå till i senatens trapphus. De hade redan gjort några försök att utföra attentatet men hindrats för att generalguvernören inte uppenbarade sig som planerat.

Den finländska aktivismen etablerade sig slutgiltigt då Konni Zilliacus hösten 1904 bildade det underjordiska Finska aktiva motståndspartiet. Partiet upptog så tidigt som 1907 full självständighet som sitt mål medan andra partier nöjde sig med återställandet av autonomin. Första gången självständighetskravet uttalades i ett internationellt sammanhang var då Konni Zilliacus i juni 1916 under en kongress i Lausanne avslutade sitt anförande med orden "Vi kräver fullständig skilsmässa från Ryssland, frihet för Finland".

Aktivistpartiet hade en hemlig stridsorganisation som godkände terror som politiskt vapen efter modell av de ryska socialistrevolutionärerna. Medan Schauman upphöjdes till nationalhjälte, rönte aktivistpartiets mord på rättskanslern Elias Soisalon-Soininen den 6 februari 1905 inte samma uppskattning hos allmänheten. Rättskanslern var, trots att han ansvarat för utvisningen av ett femtiotal motståndsmän, ändå finländare. Det hjälpte föga att attentatsmannen Hohenthal vid rättegången försvarades av ingen mindre än den blivande presidenten advokaten Pehr Evind Svinhufvud. Aktivisternas rykte blev efter detta och några misslyckade attentat befläckat både i de övriga partiernas och i allmänhetens ögon, vilket de fick leva med.

Forskningen kring ofärdsåren har så sent som på 1960-talet visat, att de finländska aktivisterna spelade en mycket större roll än man tidigare trott i de ryska revolutionärernas kamp mot tsardömet. Sovjetiska historiker efter 1960-talet har öppet skildrat bolsjevikernas kontakter med finländska socialister och borgerliga aktivister som Konni Zilliacus och Adolf Törngren. Man har inte tillräckligt beaktat landets band till Ryssland och den ryska oppositionens inflytande. Förhållandena i Ryssland och de revolutionäras motstånd inom det ryska riket och dess randstater blev kända för den breda opinionen i hemlandet och ute i Europa först efter Konni Zilliacus bok Det revolutionära Ryssland som utkom 1902.

Händelserna i Finland och i Ryssland under den första ofärdsperioden 1899–1905 kastade länge skuggor över de borgerliga aktivisternas och arbetaraktivisternas roll med tanke på vad som hände 1918.

Carl-Magnus Fogelholm är ättling till Konni Zilliacus i tredje generationen. Bild: Privat

Aktivisterna har från borgerligt håll fått utstå kritik för att de inspirerade arbetarrörelsen att ta till vapen under inbördeskriget 1918 efter modell av storstrejken år 1905. Jämförelsen haltar av flera skäl. För det första hoppade aktivisterna av från storstrejken då de insåg att "revolutionen" i Ryssland hade misslyckats, vilket de efteråt blev kritiserade för av socialdemokraterna. De förenade sig i stället med de konstitutionella, vilket ledde till den fennomanska senatens avgång, februarimanifestets suspendering och reformeringen av ståndslantdagen.

En av aktivisternas meriter på det intellektuella planet var att de långt före 1917 förutsåg att Finlands slutliga befrielse från det ryska riket inte skulle ske med hjälp av ryska borgerliga krafter utan via de revolutionära partierna, så som också skedde. Aktivisterna gick på en radikalare linje än kagalen som i främsta hand eftersträvade ett lagligt samarbete med de ryska borgerliga kretsarna.

Aktivisternas roll i Finlands självständighetssträvanden har av våra historiker bedömts med varierande tyngd under olika tider. I dag ger man dem ett erkännande för att deras aktiva motstånd under de första ofärdsåren väckte folket ur en modlös underkastelse inför den ryska övermakten. Aktivisterna visade också åren 1905–1906 genom sin halvmilitära organisation Voimaförbundet vägen till jägarrörelsen 1914–1917 som ombildades till vita skyddskårer 1918 och därefter blev landets armé. De tidiga aktivisterna kan också i dag ges ett historiskt erkännande för att de inspirerade nyaktivister åren 1914–1917 att arbeta för ett slutligt lösslitande från Ryssland med hjälp av Tyskland. De har alltså varit starkt delaktiga i landets självständighetshistoria vilket i dag kunde belysas i större utsträckning än hittills.

Skribenten är ättling till Konni Zilliacus i tredje generationen.

Carl-Magnus Fogelholm