Aktiveringsmodellen kritiseras i fackenkät

Bild: Lejhtikuva/Antti Aimo-Koivisto

Egen aktivitet är det bästa sättet för en arbetslös att få nytt jobb. Men aktiveringsmodellen övertygar inte.

Aktiveringsmodellen där den som lyfter inkomstrelaterat arbetslöshetsunderstöd måste uppfylla vissa krav för att få stödet till fullt belopp har varit i kraft det här året. Aktiveringen kan bland annat handla om kortvariga jobb eller att man deltar i arbetskraftspolitisk utbildning.

De första erfarenheterna, efter ungefär ett halvt år, visade att kraven inte är omöjliga, ungefär hälften av dem som berördes uppfyllde dem. Men den andra hälften gjorde inte det.

Nu har fackcentralen FFC och Industrifacket gjort enkäter om aktiveringsmodellen med medlemmarna i förbundens arbetslöshetskassor. Nästan 6 000 medlemmar svarade på enkäterna.

Resultatet är nedslående. Färre än en tredjedel uppfyllde kravet under alla granskningsperioder. En femtedel aktiverade sig under en del perioder, men inte alla, och mer än en fjärdedel aktiverades över huvud taget inte.

En intressant uppgift är hur man har fått tag på ett jobb. Ungefär en tredjedel hade fått jobbet via egna förbindelser eller bekanta, en tredjedel blev erbjuden jobb och en knapp tredjedel kontaktade sitt gamla jobb.

Bara 14 procent fick jobb via jobbsidorna på internet som bland annat arbets- och näringsbyråerna upprätthåller.

Egen aktivitet är alltså det bästa sättet att få tag på ett jobb.

När det sedan gäller orsakerna till att man inte kunnat uppfylla aktiveringskravet säger över hälften att det inte fanns lämpligt arbete, medan över 40 procent inte fick det jobb de sökte.

Sanktionen i form av sänkt bidrag verkar inte fungera. Över 70 procent av dem som svarade ansåg att hotet om lägre ersättning inte alls aktiverar dem till att söka jobb eller delta i arbetskraftspolitiska åtgärder.

Uppfattningen att arbetslösa måste tvingas till aktivitet för att få nytt jobb stämmer alltså inte.

Ungefär tio procent av de arbetslösa upplever att aktiveringsmodellen är förnedrande och kränker deras människovärde.

Socialpolitiska åtgärder måste utgå från respekt för dem som behöver stöd och hjälp. Tydligen förmedlar aktiveringsmodellen inte den här respekten till en del av dem som berörs.

Enligt enkätsvaren är det särskilt problematiskt att arbetslöshetsskyddet skärs ned också om man aktivt söker jobb. I synnerhet de som är över 55 år säger att de varken får jobb eller utbildning eftersom de anses vara för gamla. För dem innebär aktiveringsmodellen bara att deras inkomster minskas.

FFC vill ersätta aktiveringsmodellen med aktivare service, bland annat genom en personlig sysselsättningsplan för alla arbetslösa.

Någonting som påminner om det har redan tillämpats i försökssyfte i ett antal kommuner. Där har arbets- och näringsbyråerna och kommunernas sysselsättningsservice slagit ihop sina resurser, och lyckats bygga upp ett system där varje arbetslös får en egen sysselsättningscoach. Här handlar det om svårsysselsatta grupper, som långtidsarbetslösa och ungdomar som saknar både utbildning och arbetserfarenhet.

Resultaten har varit goda, men verksamheten avslutas vid årsskiftet och ansvaret återgår till arbets- och näringsbyråerna.

Orsaken är att ansvaret för sysselsättningspolitiken överförs till de nya landskapen. Men landskapen finns inte, och i väntan på dem kunde man mycket väl ha fortsatt den lyckade försöksverksamheten under nästa år.

I stället har Arbets- och näringsministeriet beslutat införa en resultatpremie för personalen på de byråer som lyckas bäst med att sysselsätta långtidsarbetslösa.

Det är alltid bra att uppmuntra anställda som gör ett gott jobb, men i det här fallet handlar det nog mera om att personalen på byråerna helt enkelt inte räcker till för att ge den individuella service som krävs för att lotsa en långtidsarbetslös in i arbetslivet.

John-Erik Jansén Ledarskribent

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Finland behöver Östersjön – vi kan och ska ännu rädda den

Mer läsning