Aktiveringen fortsätter, facket kritiskt

Bild: Lehtikuva/Roni Rekomaa

Högre krav på aktivt jobbsökande i ny aktiveringsmodell. Facken fortsatt kritiska.

Aktiveringsmodellen där en arbetslös måste uppfylla vissa krav för att få sitt arbetslöshetsunderstöd till fullt belopp väckte stark kritik när den lanserades. Modellen utgår från att den som är arbetslös måste visa att man aktivt söker jobb. Det kan ske genom att man arbetar ett visst antal timmar, eller deltar i arbetskraftspolitisk utbildning.

Aktiveringsmodellen har varit i kraft det här året. Att utvärdera de första erfarenheterna är som att bestämma om ett glas är halvfullt eller halvtomt.

Det visar sig att ungefär hälften av alla som lyfter bidrag har uppfyllt kravet på aktivitet.

Ser man glaset som halvfullt kan man säga att aktiveringskraven inte är omöjliga. Men är glaset halvtomt blir slutsatsen att kraven är så stränga att bara hälften av alla som borde uppfylla dem klarar av att göra det.

En färsk undersökning från fackcentralen FFC visar dessutom att bara 13 procent av arbetslösa som närmade sig pension uppfyllde aktiveringskraven. På FFC befarar man att aktiveringsmodellen innebär en permanent sänkning av arbetslöshetsbidraget för den här gruppen. Det börjar likna ren åldersdiskriminering.

I en undersökning som den allmänna arbetslöshetskassan YTK har gjort säger 75 procent att de förhåller sig negativt till modellen, och över 80 procent anser att den inte har förbättrat deras möjligheter att få nytt jobb. Om den här uppfattningen kan verifieras kan man knappast säga att aktiveringsmodellen har nått sitt syfte.

Aktiveringsmodellen följs nu upp av en annan skärpning, den kallas "självständig jobbsökning" och blir också en förutsättning för att få arbetslöshetsunderstöd.

Modellen, som fackrörelsen har döpt till "aktiveringsmodell två", innebär att den som är arbetslös förpliktigas att söka ett visst antal lediga jobb under en månad. Antalet ansökningar varierar mellan en och fyra, beroende på arbetsmarknadsläget där man bor och på de egna färdigheterna. När man söker ett jobb ska man ha realistiska möjligheter att kunna få det, det räcker alltså inte att slentrianmässigt söka vilka jobb som helst.

Här finns också sanktioner, men modellen är flexiblare och sanktionerna mindre stränga än i versioner som tidigare har lagts fram.

Att den som har blivit arbetslös aktivt försöker få nytt jobb borde vara självklart, och det är också klart att man använder alla till buds stående kanaler. Men för att få bukt med den strukturella arbetslösheten räcker det inte med att hota med sanktioner.

Facken kritiserar den nya modellen just för att den koncentreras på följderna om man inte söker jobb tillräckligt flitigt. Däremot saknas satsningar på att utveckla servicen för att höja de arbetssökandes kompetens och stärka deras möjligheter att komma tillbaka in på arbetsmarknaden.

Det skulle bland annat kräva större personalresurser så att arbetskraftsmyndigheterna verkligen kunde skräddarsy utbildnings- och sysselsättningsprogram enligt individuella behov.

Den självständiga jobbsökningen utgår från en sysselsättningsplan som i huvudsak görs upp på nätet. Men den borde också följas upp med relativt täta personliga kontakter, det räcker inte med att man en gång i månaden fyller i en nätblankett.

YTK:s undersökning visar också att de flesta känner till aktiveringsmodellen, men färre än hälften vet hur den fungerar i deras fall.

För den arbetslöse framstår reformen som svårtillgänglig och byråkratisk, samtidigt som den bygger på tanken att det behövs hot och straff för att en arbetslös aktivt ska försöka få nytt jobb.

Dessutom har det utvecklats ett slags nollsummespel, där det minskade arbetslöshetsunderstödet ersätts av utkomststöd. Det kompenserar för inkomstminskningen, men om aktiveringen i praktiken innebär att man måste söka bidrag från två luckor i stället för en är det varken motiverande eller kompetenshöjande.

John-Erik Jansén Ledarskribent