Äkta eller falsk konst?

Också en konstförfalskning kan utstråla den kraft som originalet besitter.

Det som traditionellt har skilt bildkonsten från konstens andra grenar är att dess produkter varit fysiska föremål, som har kunnat tillmätas ett ekonomiskt värde.

Bildkonstverk har inte bara kunnat avnjutas, som ett musikstycke eller en balettföreställning, utan också ägas. De har inte heller utan vidare kunnat mångfaldigas, som en tryckt samling dikter eller en inspelad film.

Nåja, gjutningen av metaller är en gammal konst, och skulpturer har kunnat stöpas i flera exemplar. Och så kom trycktekniken, där vissa grenar omsider tillkämpade sig rollen av originalkonst. Men riktiga bildkonstverk finns bara i ett exemplar.

Denna egenskap hos bildkonsten har väckt fyndsnobbars samlariver. Finns det inte äkta vara att tillgå så görs det kopior. Lovligt eller olovligt.

Här har skickliga kopister sett sin nisch. Konstförfalskning har blivit en inbringande sysselsättning.

Har man ett välgjort porträtt av avlidne morfar, kanske flera av arvingarna vill ha porträttet med den mysande morfar.

Då låter vi någon bra målare göra en kopia. Det kostar lite, men det är kanske morfars småleende värt.

Kopian blev riktigt bra, och de flesta ser ingen skillnad. Om man inte tittar noga efter: bredvid signeringen står det: kopia efter Järnefelt (eller vem det nu kan vara).

En målerikunnig skulle kanske märka att färgen inte har hunnit torka så den krackelerat, och vänder man andra sidan till skulle man se att duken är ny och av modern kvalitet. Men för nästa generation spelar det ingen roll. Morfars porträtt är morfars porträtt; äktheten sitter i det trovärdigt återgivna motivet.

Så borde det rimligtvis vara med allt måleri, äkta eller kopia. Så fungerar ju också det mesta av konsthistoriens skatter. Det är bara få som sett Botticellis Våren i original, men ändå fungerar den (eller kopior av den) som en igenkännbar ikon till och med i de banalaste reklamer.

Den konstnärliga kraft som bilden uttrycker lever i mycket kvar också i reproduktion.

Köper man en målning är det väl just för att man tyckt den haft en sådan, kanske lite hemlighetsfull uttryckskraft, som man gärna vill återkomma till när man fått den hängd på väggen därhemma.

Visar det sig sedan att den har målats av någon annan än vars namn uppges av försäljaren, får man väl skylla sig själv. Målningen är ju ändå densamma som man en gång fäste sin blick vid. Om det faktiskt var för bildens uttrycksfullhet man köpte den.

Att kopiera en tavla är ingenting olagligt, om minst 70 år gått sedan upphovsmannens död. Eller om man haft dennes uttryckliga tillåtelse.

Konstundervisning har ofta bestått i just att kopiera kända konstnärers arbeten. Till branschens moralregler har hört att alltid ange att det är frågan om en kopia. Ofta har man också undvikit att använda samma storlek på duken, för att understryka olikheten.

Finska Konstföreningens tidigaste samlingar bestod till stor del just av sådana kopior. Det var ett effektivt sätt att sprida kunskap om konstens historia.

Men bildkonst är också en handelsvara. Verk av vissa konstnärer har blivit dyrare än andra. Det är begripligt att det ekonomiska värdet för många blivit en intressantare egenskap än det konstnärliga. Marknaden ligger öppen för skojare.

Köper man inte ett konstverk för att man tycker om det eller åtminstone finner det intressant?

Försvinner det intressanta eller det tilldragande om man får veta att det är någon annan som har hållit i penseln än den vars namn uppges av försäljaren?

Förra veckan hängde det en Léger på din vägg. I dag är det bara en Suomalainen. Eller vad han nu lär heta.

Men målningen är ganska skickligt gjord. I själva verket tycks denne mr S vara skickligare än Léger. Han kan inte bara måla som Léger, han kan måla som tiotals andra konstnärer också.

Den som har köpt målningen har väl gjort det för att den tilltalat vederbörande. Ganska mycket, eftersom vederbörande varit beredd att betala en rätt stor summa för den. Kanske det i själv verket är en Léger. Eller en Picasso. Hur var det Picasso sa till en tvivlare: "Naturligtvis har jag målat den. Tror ni jag är så oskicklig att jag inte kan måla en falsk Picasso?"

Erik Kruskopf Konstkritiker

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning