Akinmusires kompletta bild

Intensivt. Ambrose Akinmusire varvar fagra toner med ylanden.Bild: Tomi Palsa

Om trumpetaren Ambrose Akinmusires konsert i Björneborg finns inte mycket negativt att säga.

Pori Jazz, Lokkilava, 13.7

Gitarrister och en trumpetare av toppkvalitet var kärnan i jazzutbudet i Björneborg på torsdagen. Gitarristen Bill Frisell spelade för tjugo år sedan på festivalen och gjorde nu ett återbesök i trioformat. Ambrose Akinmusire, trumpetaren med det svårlästa namnet, är ett fenomen i sin instrumentbehandling.

På den stora scenen inleddes torsdagen tidigt med Jaska Lukkarinens trio. Materialet från trumslagarens nya skiva med Jussi Kannaste och Antti Lötjönen flöt med stor kreativitet. Först ut på den traditionella mindre scenen Lokkilava var den tämligen okända gitarristen Julian Lage.

Flink i fingrarna bjöd han med sin välövade trio på jazz med inslag av country, surf och till och med rockabilly. Men efter ett par av de egna styckena började bedövningen slå till i öronregionen. Det var många toner men inte lika mycket substans.

Med Frisell var det tvärtom. Han sade mer med färre ord. De åtta styckena sammanvävdes till en helhet med få pauser. Till en början lunkade man makligt i 6/8-takt och utvalda små elektroniska effekter. Frisell kunde veva på ett enkelt poptema i minuter med eller utan Twin Peaks tremolo, men tråkigt blev det inte. Till slut kunde det gå mot rubato eller reggae i rubato. Mot slutet av konserten fick trion tempot upp med hederlig jazzblues, soulgroove och Link Wray-klanger. Avslutningen med Burt Bacharachs What The World Needs Now var fin, men intressantare musik hördes i soundchecket, exempelvis en bit av Bondlåten You Only Live Twice.

Frisell presenterade basisten och trumslagaren, men sade ingenting om låtarna. Det vore roligt att veta vad de spelade, särskilt då välbekanta melodier hördes i utbudet. Den här ovanan är utspridd bland musiker från USA. Tror de att publiken består av idel fans som kan alla deras senaste skivor utantill eller är de så stora artister att detta inte anstår dem (det vill säga, de är bara lata)?

Det ovannämnda gäller även Akinmusire. Men det är det enda negativa man kan säga om trumpetaren. Den vackra ytan och det mörka djupet kompletterades kontrastrikt med toner som någon kunde kalla fula eller felaktiga. Det är de inte eftersom de bidrar till en fullständigare bild av verkligheten, som inte kan sägas ha blivit betydligt vackrare.

Akinmusire spelade gärna långa solointron till styckena. I dessa ingick ofta klassiskt klingande kadenser och virtuella harmonier, som var lätta att höra utan stödjande toner från bandet.

En höjdpunkt var ett transparent stycke i tretakt som inleddes av slöjlikt Satiepiano men fick stort innehåll av trumpetens personliga klanger. Mellan de fagrare tonerna inlemmades ylanden, fjärtar och snarkande från trumpet, men på ett sätt som aldrig förde musiken mot humor eller banalitet. Fast senare kom man att tänka på Jackson Jeffrey Jackson från TV-serien The Fast Show. Trumpetaren som inte blåser utan inhalerar.

Storslaget var också det intensiva avslutningsnumret som inleddes av ett atonalt pianoackord och fortsatte med trumpetarens genialiska växlingar mellan monotoni och tonskurar i sommarregnet.

Jan-Erik Holmberg

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00