Åke Hellman – tradition med magiska inslag

Självporträtt med pappershatt. Olja 2000. Bild: Åke Hellman

Konstnären Åke Hellman avled den 18 december, 102 år gammal. Erik Kruskopf minns från många möten Hellman som en mångsidigt bildad traditionalist, med en benägenhet att kombinera det naturalistiska med det överraskande. Efter några experiment i modernistisk anda tog traditionen till slut överhand både i hans populära stilleben och i hans långa rad av välkarakteriserade beställningsporträtt.

När jag som ung journalist på 1960-talet besökte Åke Hellman för att intervjua honom som representant för det som då – en smula skorrande – kallades Borgåskolan, stod han vid sin arbetsbänk och rev färg. Skall man måla ordentligt i olja måste man riva färgerna själv för att få den rätta känslan för materialet, förklarade han, och demonstrerade hur det gick till.

Riva färger gjorde förr de flesta konstnärer som sysslande med oljemåleri, men för Hellman stannade det just då inte vid rivandet. Han visade på sina burkar och påsar, och nu följde en liten föreläsning om de olika färgernas egenskaper och historia. Den svämmade snart ut till en hel konsthistoria som slutade med en elegant demonstration: några penseldrag på en duk som stod på staffliet, och en antydan till ett vårljust sommarlandskap med ett par krukor i förgrunden växte fram på duken.

Jag kunde förstå att Åke Hellman fått namn om att vara en utmärkt lärare. Först som teckningslärare i en skola i Borgå, sedan lärare och föreståndare vid universitetets ritsal i Helsingfors. Intervjustunden fortsatte efter färgdemonstrationen med ett timslångt samtal, där namn som Goethe och Platon, Gullberg och Ferlin bara fladdrade förbi. Och till slut kom mandolinen fram och jag fick höra balladen om Fritiof i Arkadien i munter Taube-dur.

Symboliskt stilleben. Olja 1984. Bild: Åke Hellman

Men det var om Hellmans måleri jag skulle skriva. Det behövdes en smula lock och pock innan målningarna kom fram. Nu var det inte så mycket oljefärgens konsistens som blev temat, utan motiven och modellerna. Krukan på stillebenet var ett fynd från en Medelhavsstrand. Den spanska flickan hade haft en yxa bakom ryggen medan hon stod modell. Med professorn hade de intressantaste teologiska diskussioner utspunnit sig. Och så dök det upp – av misstag – ett häfte med teckningar av militärkamrater under krigsåren som frontsanitär. En utställning stod snart framplockad i Hellmans ljusa ateljé, en stomme till ett livsverk som skulle bli nästan sekellångt.

Stilleben och aktstudier var länge Hellmans mest favoriserade genre. Men snart fick hans handfasta naturalism ett landskap till fond, och det var här den surrealistiska tonen började dyka upp. Bordet med lerkrukor i välavvägd komposition eller nakenmodellen på en biedermeiersoffa fick åkerfält eller havsvyer som bakgrund. Landskapskaraktären var som regel sydländsk – inspirerad av konstnärsfamiljens årliga vistelser i Provence, där Hellman tidigt skaffade sig ett litet hus. Kanske just miljöbytena lockade till detta slags magiska men sordinerade dubbelhet.

Talangen att fånga personlighetsdrag var Åke Hellmans trumfkort som porträttmålare. Omkring trehundra gestalter i finländskt kulturliv fick sitta modell för honom, och det blev – till någon strängt upptagen professors förtvivlan – ibland en hel rad sittningar innan konstnären var nöjd. En omständighet som han kompenserade med en medryckande konversationsförmåga, med berikande samtal också honom själv till uppbyggelse.

Raden officiella beställningsporträtt interfolierades med jämna mellanrum av självporträtt. Med åren bildade dessa något av en självbiografi, avslöjande tidens gång, ibland, liksom många av hans vänporträtt, kryddad med ett stänk av humor. Som i målningen Vintervenus, där konstnären i fonden bläddrar i en skissmapp medan förgrunden domineras av en monumental aktstudie.

Frukostgästen. Olja 1978. Bild: Åke Hellman

Den surrealistiska tonen hade glimtat till i Hellmans måleri redan under yngre dagar och den satt väl också i hans stillebenmåleri, men den abstrakta vågen som under slutet av 1950-talet vällde fram över den finländska bildkonsten förhöll han sig länge skeptisk till. Men så, i anslutning till en tävling om en altartavla, blommade hans fantasi upp. Både den som mosaik genomförda altarkompositionen i Munkshöjdens kyrka, ett par andra kyrkliga arbeten och en serie fria kompositioner i stort format visade att han också här hade haft en tacksam teg att bruka i modernismens anda. Men han satte sig på tvären, han ville ha sina krukor och nakenmodeller. Efter några färgstarka och nog så medryckande fria kompositioner lade han det abstrakta åt sidan. Lite självförnekande ursäktade han sig: "jag har ingen fantasi".

Kanske var det därför paret Hellman, Åke och hustrun Karin (död 2004) tillsammans gjorde ett så gediget intryck på deras nyligen avslutade utställning i Konsthallen, som Åke hann uppleva under sin sista höst: Karin stod för fantasin och de nyskapande experimenten, Åke för den klassiska tekniken och den gedigna bildningens välkontrollerade traditionalism.

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning