Akademens uppgång och fall

”Bokhuset Akademens uppgång och fall” kunde ha varit namnet på Stig-Björn Nybergs reminiscenser. I dag söker sig allt färre bokköpare till det som en gång var Nordens stoltaste bokhandel.

Sakprosa

Stig-Björn Nyberg

Bokhuset. Människor, möten och minnen

Schildts & Söderströms 2017

Akademiska bokhandeln i Helsingfors var under 1900-talet många bokvänners främsta oas i Norden. Under de senaste tjugo åren har "Akademen" blivit ett ställe allt färre människor söker sig till, bortsett från de ungdomar som dricker latte vid en amerikansk kaffekedja som är inhyst i butikens nedre våning. Men de köper inte böcker.

"Bokhuset Akademens uppgång och fall" kunde ha varit namnet på Stig-Björn Nybergs reminiscenser, som i stället fått den mer neutrala titeln Bokhuset. Å andra sidan, det som bokens undertitel, "Människor, möten och minnen", ger vid handen, är lika träffande. Nyberg har en passion för människor, och bokens otaliga minnen, anekdoter och välvilliga skvaller är inte bara underhållning utan också en bit finlandssvensk kulturhistoria.

Humanist med siffersinne

Som tjugotreårig aftongymnasist snarast halkade Stig-Björn eller "Nalle" Nyberg in på Akademen hösten 1970, och fick jobb som försäljare. I det av Alvar Aalto ritade Bokhuset, färdigt året innan, mötte han en främmande kultur. Man niade varandra och förde kultiverade samtal om böcker. Under direktör Eino E. Suolahti, historiker med professorstitel, var det rentav svårt att förena kultur och kommers. Men det gjorde inte så mycket, andra skötte om saken. Suolahti kunde frikostigt bjuda sina gäster på whisky och konversera med dem förutom på finska också på flytande svenska, tyska och franska.

Tio år senare, då Nyberg utnämndes till avdelningschef efter studier i historia och en femårig sejour som historielärare vid Lärkan, befäste Jorma Kaimio, docent i klassisk filologi, Akademen som en kulturinstitution. "En bokhandel som leddes av en humanist", skriver Nyberg, "och som i sitt lager hade nästan alla nya böcker som utkommit i Finland plus tiotusentals böcker på andra språk kunde inte vara annat än en kulturens oas här uppe i kalla Norden".

Kaimio hade gott sinne för siffror. Andra nycklar till Akademens framgång var de goda kontakterna till förlagen, och de goda kontakterna mellan inköps- och försäljningsavdelningen. Tja, alla husets kontakter. Man kunde rentav få se Kaimio slå in kundernas julklappar tillsammans med den övriga personalen. Akademen var "som en pulserande storstad".

Illa planerad "Stockmannisering"

Vändningen skedde mot slutet av Doris Stockmanns sju år som vd, år 1997. Stockmann var fjär men samtidigt "människonära", hade svårt att fatta beslut, för att inte såra någon. Men vändningen handlade i högre grad om något annat. Varuhuset Stockmann, Akademens ägare sedan 1930, beslöt att integrera bokhandeln med varuhuset.

Så möttes två kulturer, varuhuskommers och specialhandel, och Nyberg ställdes vid rodret som vd 1998. "Början till slutet", kallar han detta kapitel, som omspänner åren 1998 – 2009. "Stockmanniseringen" var illa planerad, det blev revirstrider där Akademens inköpsavdelning ställdes ovanför försäljningsavdelningen, personal sades upp, med mera.

Som mest bränner det till när man tar del av utvecklingen under de senaste åren, 2010–2016. Ett skolexempel på hur man skapar en dålig företagskultur: i stället för att lita på personalen och låta kunniga arbetstagare agera självständigt skapar man en trög och överdådig byråkrati, vars egentliga syfte är att åstadkomma bättre rapporter åt ledningen. Man "fräschar upp" genom att sparka kunnigt folk och ta in nytt folk utan minsta erfarenhet av bokbranschen. Man minskar drastiskt utbudet av böcker i butiken. Från 140 000 år 1993, till 20 000 i dag.

Förtvinar kulturen, dör också ekonomin

Både kvalitet och kvantitet har kastats ut med badvattnet, och för att hyllorna inte ska gapa tomma, officiellt för "synlighetens" skull, staplar man en handfull exemplar av samma bok intill varandra med pärmen framåt. När Akademen såldes till Bonniers år 2015 hade Nyberg vissa förhoppningar om att läget skulle förbättras, som inte infriats. Läget är fortfarande dystert.

Bokhusets fall är Nybergs huvudspår, men här skildras också annat. Studietiden med minnen av bland annat professor Matti Klinge, de tre åren (1987–1990) som vd för Schildts, och styrelseordförandeskapet för Schildts, då Nyberg tillsammans med Söderströms styrelseordförande Kaj-Gustaf Bergh genomdrev fusionen mellan Schildts och Söderströms.

De många utvikningarna ger boken liv och lyster. Egna minnen, andras. Hur Johannes Pettay, chef för avdelningen för utländsk litteratur, segnar ner, död i hjärtinfarkt efter en utskällning av Mannerheim, för att han inte lyckats få fram en viss rysk bok. Kopplingar mellan ryska avdelningen och KGB. Gäster vid Träffpunkt Akademen, såsom Oriana Fallaci, Roger Moore, prinsessan Victoria, m.fl.

Namedropping? Någon gång. Någon annan gång lite kokett självmedvetenhet. Men också några medgivanden av tillkortakommanden. Av mörka stunder och självtvivel finns dock inte mycket. Kanske Nyberg har gått från klarhet till klarhet, från fest till fest, som det ibland kan te sig, eller så har han velat bespara läsaren alltför introspektiv självreflektion. Man får i alla fall en god inblick i maktspel och hierarkier i den finländska affärsvärlden.

Nyberg skriver ledigt och detaljrikt, någon gång lite väl detaljrikt, men framställningen tappar inte sitt fokus. Den löper kronologiskt från Bokhusets första år – Akademen grundades 1893 – fram till dags dato, och borde utgöra en tankeställare för var och en som tänker sig att ekonomiskt värde är det enda utslagsgivande. Förtvinar kulturen dör också ekonomin.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00