Ahos tvåa är expressiv, mörkstämd och välorkestrerad

Den synnerligen produktive Kalevi Aho har skrivit ännu en solokonsert, denna gång för Elina Vähälä.

SAMTIDA KONSTMUSIK

Kymi Sinfonietta

Dirigent Eugene Tzigane, solist Elina Vähälä, violin. Kalevi Aho: Violinkonsert nr 2 (uruppförande), Fauré, Haydn. Kuusankoskihuset 1.12.

I Kalevi Ahos produktion med fem operor, sexton symfonier och tjugoåtta solokonserter har de sistnämnda en särskild position. Bland annat har Aho skrivit solokonserter för symfoniorkesterns samtliga instrument, och på kuppen har han utvecklat en särskild förståelse för instrumentens särart och vad varje instrument kan tillföra helheten.

Andra violinkonserten, som skrevs sensommaren 2015 och som i veckan uruppfördes av Kymi Sinfonietta och Elina Vähälä, hänger ihop med tonsättarens långvariga dröm att skriva något för orkestern, en dröm som materialiserades när Vähälä hörde om en tysk kompositionsbeställning som hade gått om intet. När man i Kymmenedalen lade in beställningen på ett nytt verk återstod bara för Aho att hoppa på tåget.

Hård konkurrens

Violinkonserten är enligt tonsättaren en särskilt svår genre, bland annat på grund av att det redan finns så många goda verk på marknaden, för att det inte är lätt att tävla med gamla mästare och för att man alltid löper en risk att upprepa klichéer. I sin första konsert från 1981 löste Aho dilemmat genom att låta solisten sträcka sig till extra stora grepp, och samma teknik används delvis i det aktuella verket.

Framför allt slås man ändå av hur expressiv solostämman är, precis som i en violinkonsert av den gamla skolan (tänk Prokofjev). Det är stora expansiva melodier som gäller med mestadels sjungande linjer. Konserten igenom dominerar Elina Vähälä med sin bedårande tolkning, och bara vid ett fåtal tillfällen får orkestern en syl i vädret.

Då är inledningen nästan den intressantaste. Påfundet att låta en sordinerad trumpet inleda är snudd på genialt eftersom ljudet faktiskt påminner en aning om vissa nyanser av soloviolinen, något som får lyssnaren att spetsa öronen och lokalisera ljudkällan. Hela första satsen har orkestersatsen sedan något akut, för att inte säga alarmerande över sig. Här känner man tydligt av en dramatisk intensitet med tonala byggklossar i en icke-tonal konstruktion. Musiken är överlag emotionellt laddad och rätt mörkstämd.

I andra satsen hörs långa sjungande linjer med otaliga flageoletter, medan tredje satsens motor är rytmen och framåtandan, när tempot skruvas upp och tonfallet skärps, steg för steg.

Aho är rutinerad som tonsättare och vet hur han skall använda orkestern för ett möjligast klingande slutresultat. Ändå undrar jag om kravet(?) på ett (väl)klingande slutresultat blir för tvingande i längden – som om showen alltid måste fortgå, som om talet fortsatte i en halvtimme och tonströmmen aldrig sinade. I något skede börjar man sakna en tydligare udd och kanske något mera fragmenterat som kunde utmana en. Nu vaggas lyssnaren i en linda av välljud.

Kymi Sinfonietta presterade bäst i Ahos konsert och spelade i övrigt på hyfsat god nivå. I Gabriel Faurés svit Masques et Bargamasques förekom smärre intonationsproblem, speciellt i början, medan nyanserna klarnade mot slutet i de nostalgiskt färgade pastischerna. I Haydns symfoni nr 82 Björnen kunde dirigenten Eugene Tzigane ta till nästan överdrivet stora gester (än hukade han sig, än slöt han bröstkorgen) utan att det egentligen resulterade i något desto mera. Tziganes spjuveraktighet kom tydligast fram i finalen där publiken vilseleddes att tro att musiken var slut, även om satsen ännu fortskred med en coda och ett ännu mer emfatiskt slut.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

10 ljudböcker att sträcklyssna på i sommar

Semestern börjar och nu har du gott om tid att lyssna på en bra bok! Här är boktips för sommarens härligaste lyssningar valda av Storytel’s redaktörer. 20.6.2019 - 09.49