Ahos slagkraftiga slagverkskonsert

Bild: Cata Portin

HSO och RSO har presenterat två olika sätt att närma sig Kalevi Ahos slagverkskonsert Sieidi.

Helsingfors stadsorkester i Musikhuset 25.4. Dirigent: Osmo Vänskä. Solist: Colin Currie, slagverk. Pärt, Aho, Sibelius.

Helsingfors stadsorkesters och Radions symfoniorkesters administration sitter vägg i vägg, men stundom får man intrycket att de befinner sig på olika hemisfärer. Senaste vecka dirigerade Herbert Blomstedt RSO i Sibelius fjärde symfoni och nu var det dags för Osmo Vänskä att presentera sin syn på samma stycke med HSO. I höstas gjorde RSO Kalevi Ahos slagverkskonsert Sieidi (2010) och nu var det dags för HSO att ta efter.

Sistnämnda överlappning visade sig meningsfull såtillvida att det handlade om två solister med väsensskilda temperament. RSO-solisten Martin Grubinger är en för det lappländskt inspirerade stycket optimal shaman, vars emotionella output var så när fysiskt påtaglig medan Colin Currie, som stycket är skrivet för, visade sig mer återhållsam och analytisk i sin approach.

Två skilda sätt, med andra ord, att närma sig ett av Ahos slagkraftigaste, färggrannaste och mest omedelbart kommunicerande partitur och två sätt som fruktbart berikar varandra. Om Grubinger betonade styckets mer extrovert energifyllda kvaliteter lyfte Currie på ett fascinerande sätt fram musikens mer introverta, klangfärgsmässiga, aspekter.

Även om han kunde släppa loss med besked när så krävdes. Det andra tomtompartiet – dramaturgin fungerar så att solisten avverkar ett instrument i taget och återvänder i motsatt ordning – närmade sig rocktrumsolots estetik, och var delvis improviserat, medan det var bra synd att det inledande djembesolot klangligt naggades i kanterna av ett undermåligt instrument.

I övrigt hanterade Currie instrument som instrument med bravur och jag tilltalades speciellt av hans lika virtuosa som subtila trakterande av marimban och vibrafonen. Vänskä, som även dirigerade uruppförandet, är alltid hemma i Ahos estetik och hade gjort ett noggrant repetitionsarbete med en ensemble som inte stod de kära kollegerna efter i vare sig precision eller klanglig flexibilitet.

Sibelius fyra i all ära, och det var självfallet inget fel på Vänskäs välfraserade tolkning eller musikernas välartikulerade spel, men som emotionell pendang till Ahokonserten kändes den malplacerad. Arvo Pärts emotionellt laddade Cantus in Memoriam Benjamin Britten var tveksamt som öppningsstycke, det intensiva stråkspelet till trots.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00