Agenturernas ohemula makt

Varför är tröskeln att engagera mindre namnstarka – inhemska eller nordiska – domptörer skyhög? undrar Mats Liljeroos.

I min senaste kolumn behandlades sittordningen i orkestern samt relationen till stilperioderna ur Musikhusperspektiv. Här tänkte jag lyfta fram valet av dirigenter och solister ur samma perspektiv. Är det just de här musikerna vi bör eller vill ha på Musikhusestraden eller har något gått snett i rekryteringen?

Om vi börjar med dirigenterna har jag för länge sedan tappat räkningen på de för mig helt okända namn som stått på podiet i nämnda hus, vilket i och för sig kan vara helt spännande. Världen är full av duktiga dirigenter som är värda en chans med ensembler på huvudstadsorkestrarnas nivå och många av de nya bekantskaperna har visat sig vara utomordentligt kunniga. En av dem är spanske Gustavo Gimeno, som i november dirigerade Radions symfoniorkester i Helsingforspremiären på Kalevi Ahos superhäftiga slagverkskonsert Sieidi.

Bland de mer regelbundet återkommande har jag speciellt fäst mig vid den alltid lika entusiasmerande peruanske Helsingfors stadsorkester-favoriten Miguel Harth-Bedoya, som sällan missar att lyfta fram någon av sin världsdels förmågor.

Alla är dock inte lika entusiasmerande och varför, exempelvis, Jun Märkl är en relativt ofta sedd gäst i Musikhuset är en gåta. Av allt att döma är han en sympatisk och samvetsgrann repetitör, men tolknings- och inlevelsemässigt torr som fnöske.

Frågan inställer sig varför tröskeln att engagera mindre namnstarka – inhemska eller nordiska – domptörer förefaller skyhög. Misstanken infinner sig osökt att det även i den nu för tiden genomkommersialiserade konstmusikvärlden handlar om samma fenomen som alltför länge har förpestat sportvärlden: agenturernas ohemula makt.

Så ersatte, exempelvis, nyligen en mindre känd utländsk dirigent med kort varsel en mindre känd kollega vid en Musikhuskonsert. Utan att uttala mig desto mer om just de här killarna eller hemfalla till någon desto mer svårartad nationalism, dristar jag mig att fråga varför man inte först kontaktade någon av de talrika inhemska dirigenterna – bland dem Petri Sakari, Tuomas Pirilä och Anna-Maria Helsing – med talrika tomma veckor i kalendern.

Min gissning är alltså att mycket handlar om agenterna, som tillåts härja fritt. Ett skräckexempel är när Marc-André Hamelin för några år sedan ombads spela en av Xaver Scharwenkas hos oss alltför sällan framförda pianokonserter i Lahtis och han ändå gjorde Beethovens trea. När man frågade varför visade det sig att Hamelin inte ens var medveten om att Scharwenka stod på önskelistan.

Hamelin är en virtuos av det slag vi inte kan se för ofta hos oss, men när utländska förmågor engageras för att göra den mest bekanta standardrepertoaren börjar varningsklockorna ringa. Hur bra gästerna än är kan man med fog fråga sig varför inte lika gärna Risto-Matti Marin, Folke Gräsbeck eller Heini Kärkkäinen kunde få budet. Bara för att nämna några ypperliga inhemska pianister som så gott som aldrig får chansen att uppträda med orkester.

Samma gäller violinisterna och visst kan en undra varför inte till exempel Annemarie Åström eller Kreeta-Julia Heikkilä regelbundet står framför HSO eller RSO. Något har alltså gått snett med besked i solistrekryteringen, där profittänkandet regerar och det på ett slentrianmässigt sätt gås över ån efter vatten.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skräddarsytt drömhem uppfyllde alla önskemål och höll budgeten

Mer läsning