Sex, voyeurism och en stulen videokassett

Pam & Tommy är den osannolika berättelsen om världens mest kända sexvideo, som på nittiotalet spreds som en löpeld över världen. I kölvattnet av metoo är vi nu mitt i en botgörelseprocess i ett försök att sona för populärkulturella övertramp under just denna tidsperiod.

Pamela Andersons (Lily James) och Tommy Lees (Sebastian Stan) sexvideo stals från deras hem och såldes på internet.

DRAMASERIE

Pam & Tommy
8 delar på Disney+ (serien recenseras i sin helhet). F17
Regi: Craig Gillespie. Manus: Robert Siegel m.fl. I rollerna: Lily James, Sebastian Stan, Seth Rogen, Nick Offerman, Taylor Schilling.
Jag minns Baywatch, att komma hem från skolan, sätta sig framför teven och se David Hasselhoff och Pamela Anderson springa i slow motion, de röda baddräkterna och badvaktstornet som ett fort på stranden. Det här var tidigt 1990-tal och Anderson fanns inte bara i teverutan, hon prydde tidningsomslag i butiken, och affischer på väggarna i pojkrum. Hon var överallt, ett fenomen, och i mitten av 1990-talet en sexsymbol och ett skönhetsideal. Jenny McCarthy, Denise Richards, Carmen Electra – då skulle kvinnor vara blonda och storbystade.
Serien lyfter fram sexismen i medierapporteringen kring Pamela Anderson (Lily James).
Anderson var redan en stjärna när hon gifte sig med Mötley Crüe-trummisen Tommy Lee, en badboy vars karriär började vara på nedgång (med nittiotalet kom grungen och hårdrocken bleknade), men hon hade större ambitioner. Hon ville lämna Baywatch och satsa på en filmkarriär. Och visst var det en film som kom att prägla hela hennes karriär och liv, men ingen som var ämnad för allmänhetens blickar.

Världens mest kända sexvideo

Pam & Tommy är den smått osannolika berättelsen om världens mest kända sexvideo, som i internets begynnelse spreds som en löpeld över världen. Så globalt var fenomenet att även jag, då en trettonåring i Stockholm, hörde talas om videon, denna vågade porrfilm som paret kanske till och med läckt själva, det kunde väl passa en rockstjärna och en Playboymodell.
Det var en kittlande tanke, men också en som var lätt att fördöma. Och om de en gång hade spelat in filmen så fick de väl skylla sig själva, eller? Särskilt Anderson, snabbt reducerad till en punchline på kvällsteve.
Detta var det dominerande narrativet runt 1997. Verkligheten var dock mycket mer komplex än så. Den åttadelade miniserien baserar sig på Amanda Chicago Lewis long read-artikel Pam and Tommy: The untold story of the world’s most infamous sex tape (Rolling Stone, 2014), i sig fascinerande läsning, och innehåller det mesta: sex, våld, droger, brott, en arg snickare, porrindustrin, maffian, voyeurism och sexism. Det är lika delar fascinerande, underhållande, tragiskt och rörande.

Hotar med gevär

Den som sätter bollen i rullning är Rand Gauthier (Seth Rogen), en otursföljd hantverkare som råkar ut för Tommy Lees (Sebastian Stan) ombytliga personlighet och korta stubin medan han utför ett renoveringsjobb i Lees Malibuvilla. Inte nog med att Lee ständigt ändrar sig, han är redan skyldig teamet en hel del pengar och när detta påpekas sparkas alla och Lee vägrar betala.
Det som sedan får bägaren att rinna över för Gauthier är när han några dagar senare återvänder för att hämta sina verktyg. Då möts han inte bara av Lee utan även av Lees gevär som trycks upp i ansiktet på honom. Han lämnar villan utan sina verktyg, förödmjukad och med hämnd i sinnet.
Hantverkaren Rand (Seth Rogen) som stal och spred sexvideon och porrstjärnan Miltie (Nick Offerman).
Gauthier bestämmer sig för att stjäla Lees kassaskåp som står i garaget – det är smyckena och vapnen han räknar med, sådant som går att pantsätta. På köpet får han en videokassett. När Gauthier förstår vad som finns på bandet ser han dollartecknen dansa för ögonen.
Samtidigt får vi följa Pamela (Lily James) och Tommy, från första mötet och det snabba bröllopet, via karriärmässiga förhoppningar och besvikelser, till ett liv präglat av försök att få tillbaka kassetten, stoppa spridningen, återta kontrollen över det egna livet, det privata.

Misogynt narrativ

Pamela Anderson (Lily James) slog igenom som badvakt i nittiotalsserien <i>Baywatch</i>.
Slutet av 1990-talet/början av 2000-talet var ingen angenäm tid att vara känd: paparazzis överallt och internets plötsliga, explosionsartade närvaro. Som genom ett trollslag hade alla tillgång till allting och allt var till synes tillåtet. Rent juridiskt var det vilda västern.
I kölvattnet av metoo är vi nu mitt i en sorts botgörelseprocess, ett försök att kritiskt granska och sona för populärkulturella övertramp från just denna tidsperiod. Först nu kan vi se de skeva, misogyna narrativ som skapades runt kvinnor som Britney Spears, Janet Jackson och Monica Lewinsky. Hur de fick bära all skam och allt ansvar.
När Spears bröt ihop offentligt (det såg horden av paparazzis till) var det ingen som påpekade hennes rätt till privatliv, hennes troliga förlossningsdepression, den simultana sexualiseringen och fördömandet av densamma som skett sedan hon var tonåring. I stället blev hon ett skämt.
När Justin Timberlake drog av en del av Janet Jacksons korsett under deras Super Bowl-framträdande så att hennes ena bröst syntes var det ingen som bojkottade Timberlake, i stället blev “nipplegate” synonymt med Jackson, något hon straffades för i sin fortsatta karriär.
Och när den initiala kalabaliken lagt sig kring Clinton och Lewinsky var det hon som fortsatte göras till åtlöje och hånas för det som skett. Detsamma gäller Pamela Anderson, vars tur det nu är att bli behandlad som en riktig människa.

Dubbelmoral och sexism

Pam & Tommy visar effektivt hur snabbt fokus skiftar från paret till Anderson, det är hon som ska stå till svars, det är hennes video, hennes förödmjukelse. Där Lee gratuleras för sin imponerande utrustning och cementerar sitt rykte som rockstjärna blir Anderson reducerad till slampa.
Eftersom hon redan har poserat för Playboy fler gånger än någon annan modell anses hon ha inbjudit till denna exponering. Hur kan det här ses som ett övertramp när hon redan frivilligt visat upp sig? Har hon inte redan gett bort rätten till sin egen kropp?
Dubbelmoralen och sexismen som genomsyrar rapporteringen kring skandalen tär på Anderson, särskilt då inte ens Lee förstår hennes utsatta position, något som skapar en spricka i deras relation. Anderson måste ständigt förhålla sig till videon, i tevesoffor, på presskonferenser, på jobbet, i nyheterna.
I en av seriens mest obekväma scener tvingas Anderson inte bara svara på oerhört privata och förnedrande frågor utan även se på delar av hemmavideon under ett förhör med en advokat.

Varm, god, smart

Redan då de första bilderna på Lily James och Sebastian Stan släpptes var det svårt att se skillnad på den riktiga Anderson och James, transformationen var total. Och James är verkligen en sorts Anderson-dubbelgångare som det bara inte går att ta ögonen från.
Hos henne blir Anderson en sexsymbol ja, men mer än så en varm, godhjärtad och smart människa, som både söker sig till och ständigt tampas med den manliga blicken, den som bekräftar och avfärdar i samma rörelse. Det är ett ömt porträtt, ett rörande sådant.
Även Sebastian Stan övertygar genom ren och skär energi, hans Tommy Lee är ett stort barn, entusiastisk med noll konsekvenstänk (av hustrumisshandlaren Lee finns endast antydningar).

Reproducerad voyeurism

Pam & Tommy väver snyggt ihop sina olika spår – stölden, kärlekshistorien, mediekritiken – även om det finns en viss kamp mellan seriens vilja att humanisera/förändra narrativet och vilja att underhålla.
Och om en vill vara sådan: här reproduceras i viss mån den voyeurism som fick videon att spridas i första hand. Önskan om att få en inblick i dessa kända människors liv, se dem såsom de är på riktigt.
För det kanske mest ironiska är att Pam och Tommys hemmavideo är långt ifrån den pornografi den blixtsnabbt lanserades som. Det är två personer som är kära i varandra, som filmar något som enbart var ämnat för dem.
Som Gauthier konstaterar i slutet av Lewis artikel: “'It was cute. They’re in love and a couple and they’re just having fun with each other, and I think that’s great,’ he says. 'I’m jealous. I wish I had something like that.’”
ANDRA LÄSER