Mirjam Kalland: Småbarnspedagogiken en djävulsk roulett med barnens välbefinnande som insats

27.11.2022 19:00 UPPDATERAD 28.11.2022 07:46
Jag skulle önska att jag inte behövde skriva den här kolumnen. Men situationen inom småbarnspedagogiken fortsätter att väcka offentlig diskussion, senast var det Yles dokumentärprogram Mot som lyfte upp oegentligheter inom branschen. Kvaliteten på småbarnspedagogiken är lindrigt sagt ojämn – medan en del enheter fungerar utmärkt, finns det enheter där barnen far illa fysiskt och psykiskt.
I enheter där allt fungerar finns det tillräckligt med personal, personalen trivs, barnen mår bra och utvecklas, och föräldrarna kan känna sig trygga då de lämnar barnet på dagis. Några andra sorters enheter borde det naturligtvis inte finnas. Men personalbristen är fortsättningsvis svår, vilket leder till situationer där barnens välbefinnande, utveckling och lärande hotas. Forskning visar att täta personalbyten skadar barnens utveckling. Barn behöver kontinuitet i sina relationer, och vuxna som inte bara kan deras namn, utan som skapar broar mellan i dag, i går och i morgon, och som barnen kan känna sig trygga med. Tummar man på antalet vuxna i gruppen så bryter man mot lagen, men om barnen utsätts för ett ständigt skifte av personal far de också illa.
Städer och kommuner känner till läget, och vet det exakta antalet personal som de har tillgång till. Nu gäller det att erkänna faktum. Det är inte svårt att räkna ut hurdan omfattning på verksamheten man kan ha, givet den personal man har till förfogande. Därefter dimensioneras antalet barn som man kan erbjuda plats och timmar inom småbarnspedagogiken i enlighet med resurserna, och inte utgående från någon illusion om att universitet, högskolor och yrkesskolor ska kunna producera tusentals behöriga inom ett par veckor. Det kommer inte att ske.

ANDRA LÄSER