Som i tidigare Joakim Groth-pjäser jag sett, som till exempel Meningen med livet och andra berättelser eller Fylla Sex återkommer en fascination för medelålders, "vuxna människor" som beter sig barnsligt, som så att säga misslyckas med att uppfylla sin vuxenroll. De super, svinar, utnyttjar och gnabbas om småaktigheter, de beter sig illa, frånvarande eller klängigt mot varandra eller mot sina barn. Men avsaknaden av vuxenrollens formalitet ger också utrymme för en säregen innerlighet: det är paradoxalt ömsom motbjudande, ömsom rörande livsbejakande.
ANDRA LÄSER
