Blå bands lovande inledning haltar mot slutet

Tre gamla vänner har fått tillgång till Svenska Teaterns Nickenscen. Var och en har de tampats med sina respektive, separata och sammanflätade problem. Men nu ska ett ambitiöst projekt ge dem kreativt utlopp (och ekonomiska framgångar) som ska förändra deras liv! Eller har de fastnat för djupt i egocentrisk bitterhet och nostalgi för att någonsin komma ur startgroparna?

Anders Slotte, Hellen Willberg och Niklas Häggblom levererar gott om komiska och intelligenta fullträffar trots att vissa skämt känns gjorda eller kaotiska.Karl Vilhjalmsson

Otto Ekman

23.03.2022 08:54 UPPDATERAD 25.03.2022 15:43

Som i tidigare Joakim Groth-pjäser jag sett, som till exempel Meningen med livet och andra berättelser eller Fylla Sex återkommer en fascination för medelålders, "vuxna människor" som beter sig barnsligt, som så att säga misslyckas med att uppfylla sin vuxenroll. De super, svinar, utnyttjar och gnabbas om småaktigheter, de beter sig illa, frånvarande eller klängigt mot varandra eller mot sina barn. Men avsaknaden av vuxenrollens formalitet ger också utrymme för en säregen innerlighet: det är paradoxalt ömsom motbjudande, ömsom rörande livsbejakande.