Belarus enda evangelisk-lutherska präst: "Vi vill inte ha det här kriget med Ukraina"

Vladimir Tatarnikov har öppnat sin kyrkas portar för demonstranter och flyktingar i det som kallas Europas sista diktatur. Nu ber han för fred och bättre grannar.

Vladimir Tatarnikov på besök i Kampens kapell i Helsingfors.
– Människor i Finland litar på varandra, det gör man inte i Belarus. Man bara gör det inte, säger Vladimir Tatarnikov.
Vanligtvis håller han till i den nyrenoverade blågråa kyrkan i Grodno i Belarus. Eftersom han är den enda evangelisk-lutherska prästen i hela landet reser han ofta i väg från kyrkan och staden som ligger i gränslandet mot Polen, till de sex lutherska församlingarna runt om i landet.
– Människor som kommer till kyrkan säger "snälla, kan vi låta bli att prata om politik, vi är så trötta”.
Tröttheten tillskriver Tatarnikov all information, sann eller osann, som överöses belarusier. Enligt Reportrar utan gränser är Belarus det land som har fjärde flest fängslade journalister. Oberoende medier som tut.by tvingas stänga och i perioder har till och med internet stängts av. Tatarnikov beskriver en situation där sanningen befinner sig i limbo utan en tillförlitlig förmedlare.
Vad ska kyrkan göra? Prata om politik eller vara en plats för böner och hopp och hjälpa människor?
Vladimir Tatarnikov
– Det är svårt att prata om politik, det finns så mycket information i Belarus. Information kommer från Ryssland, Europa och från Ukraina.
Den lutherska kyrkan i Belarus är liten, bara 500 medlemmar. De må vara få till antal men lutheranerna i landet är engagerade och kommer gärna till predikan, säger Tatarnikov. Den dominerande övertygelsen i regionen är den ortodoxa. Den föddes också han in i.
– Jag döptes i en ortodox kyrka, men mina föräldrar bjöds in till den lutherska där jag började i söndagsskola. Den lutherska teologin kändes närmare mitt hjärta och språket också förstås – jag kunde förstå det jag predikade.
Den belarusisk ortodoxa kyrkan är en gren av den rysk-ortodoxa, och fungerar på fornryska. Båda förgreningarna har en stark allians med sina respektive regimer. Sedan invasionen av Ukraina har även den rysk-ortodoxa kyrkans högsta ledare, patriarken Kirill, ett flertal gånger välsignat kriget och Putin.
Vad ska kyrkan göra? Prata om politik eller vara en plats för böner och hopp och hjälpa människor?, frågar sig Tatarnikov.
– Förut var Ryssland, Belarus och Ukraina som ett enda broderland. Vi pratade ett språk och hade vänner och familj i alla tre länder. Kyrkan kan ha en enorm roll som brobyggare igen. Därför kan inte kyrkan säga att en viss grupp människor är onda, människor är goda.

Samarbetet med Finland

I Finland har han varit många gånger förut, besökt vänförsamlingen i Björneborg. Ungdomar från Belarus har kommit till Finland, och unga finländare har också besökt Belarus. Den här gången har han träffat ukrainska flyktingar och hållit predikan för dem.
– Många kanske menar att be är att inte göra någonting. Att man måste kriga och döda för att göra skillnad. Men böner ger makt att finna frid men även ge styrka.
Staden Grodno, där den blågråa hemkyrkan är belägen, ligger endast knappt 20 kilometer ifrån den gränsby där tusentals flyktingar samlades vintern 2021. Tatarnikov talade också med de här flyktingarna.
– Det var starkt höra att deras berättelser. De kom på vintern, de hade inga vinterkläder, unga familjer, gravida kvinnor och småbarn.
Precis som nu, spelade de olika församlingarna i Belarus då en stor roll i det humanitära arbetet på plats. Den belarusiska regeringen och soldaterna däremot, har blivit anklagade för människorättsbrott mot flyktingarna från Mellanöstern. På den polska sidan vittnas det också om brott mot flyktingars rättigheter.
– Vi vill inte ha krig, vi vet redan allt om krig, säger Tatarnikov.
– Våra polska kollegor ringde oss ofta och frågade hur vi kan vara på plats vid gränsen. Den polska regeringen tillät inte dem att ta sig dit.
Med de ukrainska flyktingarna, både i Finland och i Belarus, kan Tatarnikov tala det gemensamma språket ryska.
– I Belarus hjälper vi ukrainarna med mat och kläder. De säger till oss vad de behöver och vi kan hjälpa.

De hårda sanktionerna

På frågan om han tycker belarusier behandlas och porträtteras rättvist tänker Tatarnikov efter ett tag.
Enligt den globala människorättsorganisationen CIVICUS senaste rapport möter det belarusiska civilsamhället så mycket förtryck och rättighetskränkningar att landet placeras i den sämsta av fem kategorier, "stängt". Där hittas också länder som Nordkorea, Kina och Saudiarabien. Ryssland platsar in i den näst sämsta kategorin, "förtyckt".
Samtidigt har flera röster höjts mot internationella sanktioner som går ut över den belarusiska befolkningen som riskerat fängelse och död i massiva demonstrationer mot regimen.
– Ofta när man läser nyheter om Belarus handlar det om att allt är dåligt, människorna är dåliga, politiken är dålig och vi är som Ryssland, säger Tatarnikov efter lite betänketid och fortsätter.
– Människor i Belarus är fredliga, vi vill inte ha det här kriget med Ukraina. Vi vill inte ha krig, vi vet redan allt om krig. Under andra världskriget dog var tredje belarusier.

Vad ber du för?

– Jag ber för fred. Fred och förhållanden. Att människor från olika länder kan mötas ansikte mot ansikte. Zoom är bra men ansikte mot ansikte är viktigare.
– Och för bättre grannar.
ANDRA LÄSER